Tema: Att vara tydlig.

Någonstans där gick gränsen.

Att stå där med någon annans frukostrester och sitt eget odruckna kaffe, som dessutom saknade mjölk, det var för mycket. Kärlekens rosa flor lyftes från Mias ögon. Anders var inte gulligt otvungen. Han var slarvig och lat. Att de inte grälade var inte för att de var så goda vänner utan därför att hon lät honom. Lät honom välja film, lät honom slippa diska, lät honom göra … så här.

För ett ögonblick kände hon verklig avsmak, ville bara packa och gå. Fastän det var hennes lägenhet. Sedan tvekade hon. Hon älskade ju Anders. Visst gjorde hon? Men han måste ändra sig, så här kunde det inte gå till. Hon måste tydligt markera att det var dags för honom att växa upp, att det verkligen var på tiden.

Hon skulle minsann inte plocka undan efter honom. Tappert satte hon sig ner vid det smuliga köksbordet (hon hatade smulor), tappert drack hon sitt äckliga mjölklösa kaffe, ställde sin kopp ursköljd i diskhon och lämnade hans elände där det stod.
Där skulle det få stå hela dagen. Rätt åt honom.
Där skulle det få stå hela dagen, medan hon jobbade. Där skulle det få stå och äckla ner hela hennes kök. Det var nödvändigt. Hon måste vara tydlig.

Tema: Att hävda sig

Ingen mjölk.
Naturligtvis hade Anders tagit den sista mjölkslatten och där stod Mia med sitt kaffe. Svart. Hon avskydde att dricka det svart.
Först struntar han i att handla på hemvägen, ”för vi har allt viktigt hemma”, tänkte Mia surt. Sedan lämnar han mig ingen mjölk. Inte ens några symboliska droppar.

På köksbordet låg det smulor och kanten av en ostsmörgås. Där stod också ett urdrucket juiceglas och en djup tallrik i vilken det såg ut att ha varit flingor och mjölk. Cornflakes.
Jag ska säga honom ett och annat, tänkte hon. När han kommer tillbaka från toan.

Från hallen: ”Hejdå älskling, jag sticker nu! Tar du undan? Puss, puss!”
Klicket från ytterdörren hördes innan hon hunnit svara.

Tema: Snål.

Min farfar var smålänning. Ni vet vad man säger om smålänningar.

Farfar var en hejare på återvinning innan begreppet ens var uppfunnet. Ingenting slängdes som inte var bortom all räddning. Utslitna kläder syddes om, lappades, stoppades, och blev så småningom till trasmattor, möbelstoppning, lappar, näsdukar och skurtrasor. Några mängder av förpackningar att slänga eller ta vara på blev det inte eftersom mjölken bars hem i kanna, brödet bakades i huset, fisken kom från sjön och fläsket direkt från grannens gård. De konservburkar som användes (oftast av mina föräldrar) snyggade han till kanterna på och förvandlade till fina förvaringskärl för allt möjligt från knappar till udda spik.

I farfars bokhylla stod det propagandaskrifter från andra världskriget. ”En svensk tiger” handlade om spionage och hade en blå-och-gulrandig tiger på omslaget. Där fanns också en broschyr om hur man ansökte till lottakåren.
Farfar slängde ingenting.

Men det som kanske allra bäst beskriver min farfar är historien om hur hans gård fick elström. El var ju praktiskt och det ville farfar gärna ha, men någon större lust att betala för den hade han inte. Sagt och gjort alltså, iväg till närmaste ledningsstolpe med lite hemgjord kopparkabel och några rejäla järnspikar.
Farfar kortslöt hela Kronobergs län.
Det kan mycket väl vara svenskt rekord.

Tema: Tvål

Pa ra, pa ra ra ram,
Pa ra ram, pa ra ra ram,
Pa ram, pa ram,
Pa ra ra ram,
Pa pa pa, pa ra ra ram,
Pa ram, pa ram,
Pa ra ra ram,
Da da!

Nu börjar ”Lödder” …

Ännu efter närmare trettio år

Minns jag tydligt signaturmelodin


Skrattar tillsammans åt Jessica Tate och de andra

Kan för en gångs skull dela humor med min mamma

Som annars bara älskar Jaques Tati och Dario Fo

Och Charlie Rivel som är den där clownen som gråter.

Tema: Ett fint besked.

Något var fel på kattan. Hon ville inte äta och strök runt i huset utan ro, jagade efter sina människor och krävde uppmärksamhet med jamanden som lät gällare och gällare.
Kunde det vara råttgift? Det var musår i markerna och kattan var en framstående jägare.

Matten kände på kattans buk. Den kändes lite spänd, och när hon klämde på magen jamade kattan ännu mer.

”Nej nu är det jag som tar kattan till doktorn”, sa matten.

Hussen grymtade lite. ”Katter brukar då klara sig själva, hon piggnar till snart ska du se.” Men han var redan på väg efter kattväskan.

Veterinären var hygglig och gav dem en akuttid på stubben. De fick lämna in kattan med väska och allt och så fylla i pappren medan kattan redan låg på undersökningsbordet därinne.

Nervpirrande minuter gick. Sedan kom en ung praktikant ut och gav dem ett papper. Kanske var det en fråga huruvida kattan skulle kremeras eller ej, de vågade knappt titta, varför skulle de annars få ett papper? Vad får man för papper på en djurklinik?

Där stod:

”Er katt SMULAN har nedkommit med TRE friska kattungar.”

Tema: Storslaget.

Åskan går över älven. Lika bra att tända fotogenlampan och planera en kall middag, snart finns det ingen el.
Stora ficklampan plockas fram och det kontrolleras att den har batterier som fungerar.
Barnen vet vad som väntar, plockar fram brädspel som inte kräver så mycket ljus, går på toaletten en extra gång för att slippa göra det i mörker lite senare. Pappan brer smörgåsar, noga bevakad av den hoppfulla hunden. Mamman blandar saft och fyller på fruktskålen. Det är bra om man låter kyl och frys vara tills strömmen är tillbaka, ibland är den borta länge.

Det dundrar där ute. Lamporna blinkar till, så blir det mörkt och alldeles tyst i huset. Vind, åska och regn hörs tydligare nu utan musiken, teven och surret från alla apparaterna. Plötsligt känns ovädret så nära inpå.

De samlas runt bordet med hunden vid fötterna. Det dämpade ljuset från fotogenlampan gör det precis nätt och jämnt möjligt att spela Monopol. Minsta barnet får sitta i mammas knä och spela så att alla får plats.

Det är tryggt att sitta tätt tillsammans när åskan dånar som värst, när blixtarna slår så det blir fosforvitt inne i köket. Stormen är så stor där ute och människorna härinne är så små.

Tema. En bagatell

Jag kliver ut till min favoritsten, gör i ordning mitt fiskespö. En liten krabba kilar runt bland klipporna bredvid mig i jakt efter något ätbart. Vattnet kluckar rytmiskt där det slår mot den sandgula klippan, och framför mig färgas himlen i rosa och lavendel när solen börjar gå ner.

Det brukar vara gott om fisk här. Sommarabborre, nattfena, glansig starkfisk. När jag har fiskat färdigt ska jag göra upp en eld och halstra min fisk.

Fördelen med tecknade fiskar är att man inte behöver rensa dem. Inga fjäll, inga otäcka inälvor, ingen gallblåsa som kan spricka.
Det går utmärkt att packa ner högvis med nygrillad fisk i ryggsäcken.
Min eld kan inte heller skada klippan jag står på. Jag kan inte skräpa ner. När jag vadar iland blir jag inte blöt.

Det är en märklig frihet i det.
I lugn och ro agnar jag mitt bete och betraktar solnedgångens skimrande skådespel över vattnet. Det här är höjden av World of Warcraft för mig.