Tema: Att njuta.

Han fyllde sin bägare till randen. Att det föll ett par droppar från kannan så att hans ena spetsmanschett fick en ful fläck struntade han i. Det var ju inte som om resten av dagen skulle gå åt till något viktigt. Nu väntade ytterligare ett tråkigt möte om bygget av den nya stadsmuren. Bara tanken på det fick honom att ta en djup klunk av det söta vinet och fylla bägaren på nytt. Hela projektet var idiotiskt och störst av alla de inblandade idioterna var hans far, som krävde att han deltog.
För att ”lära sig”. Lära sig vad, mer exakt? Att murbyggen är dyra och på något mirakulöst sätt blir dyrare och dyrare medan man bygger, var det lärdomen? Eller var det att vissa människor anser att ett sammanträde som tar mindre än två timmar är ett personligt misslyckande?
Sekunden han fick ärva skulle banne mig hela det eländiga länet ut på försäljning. Hans liv skulle inte handla om att förvalta, han var större än så. Klokare än så. Tråkiga möten och politik, när det fanns vin och teater och vackra damer som man kunde ägna sig åt.

Tema: Att bli upptäckt.

Ombord på rymdstationen började en varningslampa blinka på Hazzie Tassins kontrollbord. Hon slog upp larmförklaringen på sin skärm och insåg omedelbart allvaret.

DX3 Petunia, ett fraktskepp i viktklass tolv, var på väg rakt mot dem. Av siffrorna att döma hade hon varit på väg att docka och hon var mycket riktigt klarerad för dockport två. Sedan hade något gått fel för nu låg mastodontskeppet och gled fram mot dem i en uppenbar kollisionskurs.

Hon slängde en blick på automatanropen, kommunikationen mellan deras dator och skeppets. Allt såg ut som det skulle de första fem anropen men sedan hade DX3 Petunia slutat svara.

Nu gällde det att snabbt få kontakt med personalen ombord på fraktskeppet. Det rörde sig om kanske tjugo minuter, sedan skulle det vara för sent att räta upp kursen och katastrofen skulle vara ett faktum. Hazzie kände hur kallsvetten bröt ut och fick hennes gråa arbetsuniform att klibba mot kroppen.

”DX3 Petunia, det här är kontrollen på station Gibnes FN. Ni har lämnat er anloppskurs. Jag upprepar, ni har lämnat er anloppskurs. Svara.”

Tema: Att sova

Varför beskriver poeterna döden?
Det är såningsmän och mörka smycken,
Orfeus och Euridike,
Sten på gravarna
Och den där supen som tröstar när graven ter sig alltför djup.

Finns det inte i alla dessa bilder
En viss förtjusning,
En vild förhoppning?
En hemlig längtan efter sömnen.

Ferlin var åtminstone ärlig.
Han bekände sin längtan
Dit där björken aldrig står vit.

Tema: Envishet

Ont, skriver puffen
I alla fall, trots armen
Vet bättre. Envis.

Tema: Att snurra

Min pappa var visserligen inte särskilt händig, men han tillhörde ändå en generation som bar på ett praktiskt arv. Han kunde tillverka sina egna fiskedrag, raka sig med rakkniv, bygga en gärdsgård, ympa äppelträd.
Han kunde också ta en vanlig hasselnöt, borra ett hål i den och med hjälp av en smal pinne och ett snöre förvandla alltsammans till en utomordentligt rolig snurra.
Dessa snurror tillhörde mina käraste leksaker som liten. Oftast dök de upp runt jul. Det var ju då man hade hasselnötter på bordet.

Som vuxen och själv förälder fick jag för mig att återuppfinna denna utsökta leksak. Jag tyckte mig komma ihåg exakt hur den sett ut. Sagt och gjort, materialet samlades ihop och sedan följde ett antal frustrerande timmar. För hur jag än försökte snurrade inte nöten. Jag fick nöja mig med minnet.

Jag kan inte göra mina egna fiskedrag heller, trots att pappa visade mig så många gånger hur man gjorde.
Min generation är inte historielös, som vissa påstår. Men den är fullständigt opraktisk.

Tema: Att hitta

Jag hittar dig försjunken i Aftonbladet
Vet så väl att det är meningslöst att tilltala dig.
I detta ögonblick
Är din verklighet inte min

Det som för mig ser ut att vara sportsidorna
Är för dig en port ut ur världen
Du kunde lika gärna vara Symeon,
I upphöjd ensamhet på pelaren.

Tema: Att hinna

Den älskades liv
Många många långa år
Alldeles för kort

Tema: Något nära

Eftersom den autopilot som skulle sköta dockningen aldrig någonsin hade krånglat satt Allen och kopplade av medan det stora, klumpiga fraktskeppet sakta närmade sig rymdstationens dockport.

Hela proceduren brukade ta ungefär en timme. Ibland två. För det första gick alltsammans i maskfart, för det andra skulle stationen ge klartecken både innan anlopp och innan dockning och det kunde ta en stund.

Därför var det här något så sällsynt som en äkta paus. Allen hade försett sig med en rejäl kopp naffe (”Nästan kaffe!”) och en sporttidning som han bara hade läst något halvdussin gånger redan.
Han pillade fast koppen mellan två gråa hållare som egentligen var till för holoskivor, önskade att det hade gått att skjuta tillbaka stolen som naturligtvis satt fast i golvet, och slog upp tidningen tvärs över instrumentbrädan.

Ett par minuter senare var han djupt försjunken i en prestandajämförelse mellan två airbikes.
Under hans tidning hade en diskret liten knapp börjat blinka. Hade den blinkat rött istället för att blinka i en blygsam skär nyans så kanske det hade synts genom tidningen. Men nu gjorde det inte det.

Hade Allen sett den blinkande knappen så är det troligt att han hade insett att autopiloten inte längre fungerade.
Hade det funnits en kapten på skeppet kanske denne hade märkt att skeppet plötsligt slutat korrigera sin kurs och nu var på väg in i rymdstationens vägg, långsamt men obönhörligt.

Fraktbolaget gjorde en rejäl besparing sista varvet när de kapade bort hela personalen utom Allen. Trots allt var ju allting datorstyrt och automatiskt nu för tiden.

Tema: Något avigt

Tröjor, halsdukar, vantar, tossor, mössor, benvärmare, filtar, överkast, kuddöverdrag.

I åratal har hela släkten fått mjuka paket. Vuxna har tackat av artighet och ibland av glädje. Det har varit fina kläder för det mesta. Barnen har varit mera otacksamma, mjuka paket är ändå mjuka paket och vad bryr sig en sexåring om en halsduk. ”Den är stickig!” har varit den vanligaste kommentaren.
Utom från lille Bengt. ”Jag ville ha godis” har varit hans stående klagomål.

Kilovis med stickat har hon presterat, Britt-Marie. Säkert hundratals kilon, släkten är stor och åren har gått.

Nu vill inte händerna mer. Det gick bra ännu när fingrarna kroknade av reumatismen, visst värkte händerna ibland men hon stickade på ändå. I köksvrån, i soffan framför teven, i mysfåtöljen om kvällen. Men nu måste hon äta kortison menar doktorn och fingrarna har svullnat. De greppar dåligt runt stickorna, virknålar går inte heller.

Lamslagen sitter Britt-Marie med en filt över sina gamla knän. En köpefilt som hennes dotter har gett till henne.

Tema: En semester

Jag stirrar på det otäckt tomma pappret, skriver dit rubriken så att jag åtminstone slipper den orörda ytan.

MITT SOMMARLOV

Jag skriver det med stora bokstäver, låter rubriken ta upp tre rader. Kravet är tre papper, varje papper har trettio rader, nu är jag redan av med fyra. Nej, fem. Tre för rubriken, sedan kan jag hoppa över två innan texten börjar. Det ser snyggt ut.

Det går nog bra att lämna några rader tomma i slutet också, så då måste jag pressa ur mig sådär en åttio rader nu.

Stryker under rubriken för att vinna lite tid. Två gånger. Nu är det gjort, nu måste själva skrivandet börja.

Det här mardrömsämnet som man ska pina sig till att skriva om i början på vartenda läsår presenteras som om det vore roligt. Lite ljusgult sådär och man kan nästan ana lite midsommarblomster som kryper runt i bokstäverna. Så jag antar att jag ska skriva att jag badade ute i Maltesholm och att jag var med och grillade hos grannen. Lite, lite av ytan av min sommar.
Det som var under ytan hjälper knappast upp betyget. Att mamma som vanligt var full större delen av tiden, semester är lika med fjorton helger i rad för henne. Att jag blev så leds på henne att jag drack körsbärsrom fastän det smakade vidrigt och sedan spydde i Barbros hallonbuskar och skämdes för att jag var precis som morsan. Att jag var fast i stan hela sommaren för att mormor har cancer och inte orkar med något annat än att dö. Att min sommarkanin blev inställd som straff för att jag fick IG i engelska. Det finns massor jag skulle kunna skriva men det är inte sommarmuntert på något minsta vis.

Så jag skriver med möda en intetsägande text om en sommar som aldrig fanns.
Ingen orkar med min verklighet. Inte jag heller.

Tema: Dagen efter

Dagen efter att det stora regnet hade börjat falla var det fortfarande många som fnyste åt Arken. Det var ju trots allt inte första gången det regnade lite. Eller mycket.
Att det sedan varit tal om undergång och syndaflod gjorde ju sitt till. Nu skulle förstås varje lite regnväder vara Det Stora Regnvädret. Varje förnuftig människa visste ju att det var så, först gick någon profet runt och skrämde upp alla och sedan såg de uppskrämda järtecken i minsta lilla. Så att exempelvis lite dåligt väder plötsligt var Herrens straffdom.

Tema: Något skirt

”Titta Lata”, sa han, ”jag har fixat bröd från ditt hemland. Fick syn på det inne på Coop och tänkte direkt att det kan vi ju äta till frukost.”

Han svänger runt med två plastpåsar som det står naanbröd på. Lata blir förtjust, Mattias är verkligen omtänksam. Det är när han gör sådana saker som hon vet säkert att han är rätt val fastän hennes föräldrar och tant Asha kommer att ta vansinnigt illa vid sig. För dem är Mattias fel på alla upptänkliga sätt, att han är svensk och inte indier, sekulariserad kristen (antar hon, hon har inte frågat) och inte hindu, det är bara början.

Det spelar ingen roll, intalar hon sig. Mattias är hennes hjärtas val och hon är en fri, modern kvinna som bestämmer själv.

Han slänger ner naan-påsarna på köksbänken. Det är ett väldigt kompakt kök, egentligen mer en vrå med en bardisk som skiljer köket från vardagsrummet. Det är vid den bardisken som Lata nu sitter och därifrån kan hon tydligt se att köksbänken är smulig. Det får henne att rysa till, hon är inte uppfostrad att tåla ett smutsigt kök.

Mattias skär lite yvigt upp brödpåsarna med en kökskniv, fiskar ut brödet, läser på påsarna. ”Ahaa” säger han, slänger deras naan på en tallrik och hystar in den i mikrovågsugnen. Häller upp hett vatten i två koppar, slänger i tepåsar (påste; hennes mamma skulle hellre dö än servera påste), väntar på pipet från mikron, rycker ut tallriken.

”Gott det luktar” säger han och andas in ordentligt. Lata kan inte känna någon doft av nybakat alls men nickar lydigt. Det är väl roligt om han tycker om ”hennes” bröd.

Han plockar ut bordsmargarinet ur kylen. ”Det står smält smör på påsen men margarinet smälter väl på brödet, det är ju varmt.”

Han brer frikostigt. ”Vilken tur att jag gillar lite mulliga tjejer, indisk mat är ju rätt fet.”

”Smaklig måltid”, säger han och svänger elegant ner tekopparna och brödtallriken på bardisken. Han har värmt fyra bröd, det kan de ju knappast äta upp, men att dela tallrik är riktigt romantiskt, mittemot varandra, hon på en barstol och han stående på kökssidan.

Brödet ser kladdigt ut snarare än glansigt och han har inte lagt fram servetter. Försiktigt lyfter Lata ett bröd till munnen, hon vill inte spilla fett på kläderna och håller ena handen under för säkerhets skull.

Det luktar konstigt på nära håll. Inte alls som naan brukar, utan fränare. Hon kommer inte på någonting som doften liknar.

Lata tar en tugga. Brödet är svampigt och underligt men det är inte det värsta. Det värsta är fettet. Det smakar förskräckligt, lite som oljan hennes far använder till sina verktyg. Hon får kämpa för att svälja.

”Vad smaskigt”, säger han. ”Indiskt brukar vara lite för starkt för mig annars men det här kan jag vänja mig vid.”

Det kan inte jag, tänker Lata och får tårar i ögonen. Hon älskar Sverige men plötsligt saknar hon så det värker, hon saknar doften av kardemumma och anis, de efterlängtade ropen från halva-försäljaren, den sötsura tamarindjuicen, morgonsången från de små svarthuvade sparvarna som bodde i trädet utanför hennes fönster hela vintern.

Men mest av allt saknar hon desi ghee, det fina, ljuvligt nötsmakande skirade smöret som är det enda vettiga man kan hälla över ett bröd.

Hon blinkar bort de lömska tårarna och tittar på Mattias som äter med god aptit.

Kan hon välja en man som tycker att det går bra med smörjfett på bröd? Hur ska han kunna älska henne om han inte kan älska hennes mat?

Tema: Utsträckt tid

Nu vet hon att evigheten finns. Precis här, i den mjukt rundade skallen, i de perfekta miniatyrfingrarna, i den söta doften av vanilj och bomullsfilt.

Hennes nyfödda barn sover nära, nära. De delar samma värme och ögonblicket varar i oändlighet.

Tema: En stofil.

Ren-Hotep satte sig ner på sin sida av skrivbordet, noga med att se lugn och auktoritär ut eftersom han var rädd att den unga hettitiskan skulle få ett utbrott. Efter att ha talat med hennes far och fått noga förklarat för sig hur oerhört känslig flickan var så kändes det inte särskilt muntert att behöva komma med uppskakande nyheter.

Bäst att vara så saklig som möjligt. Ren-Hotep var inte van vid känsliga människor, sig veterligen kände han inga sådana. Att vara återhållsam och disciplinerad brukade dock ge god utdelning i andra sammanhang.

Därför förklarade han i bestämda ordalag att hennes far ambassadören inte velat ta med henne till Thebe i det skick hon var nu. Inte heller var det möjligt för honom att vänta med att resa tills hon kände sig bättre. Statens affärer kunde inte vänta så länge. Alltså skulle Maiziqqa stanna här på godset tills hennes far fann det lämpligt att skicka efter henne.

Han väntade spänt för att se hur hon tog det och hoppades innerligt att det inte skulle bli tal om några tårar eller, ännu värre, gälla skrik.

Först såg Maiziqqa lamslagen ut. Sedan bet hon sig i underläppen som hade börjat darra en aning.

”Har far … redan åkt?”

”Ja.”

Hon blinkade häftigt några gånger. Ren-Hotep kände att det var på sin plats att lägga till:

”Du är naturligtvis fullständigt trygg här. Min husläkare kommer att undersöka dig. Jag har sagt honom att han måste försöka hitta en kur som gör dig lugnare. Jag vet att han har någon rot som han ger de oroliga hästarna, kanske den kan hjälpa dig också.”

”En kur?” Hennes målade ögonbryn höjdes i en elegant frågande båge.

”Nu när du är i mina händer är det naturligtvis viktigt för mig att du mår bra” sa Ren-Hotep, och lade i tankarna till och att du inte stör friden i mitt hem.

”Men jag behöver ingen kur. Jag mår bra, jag blev bara lite skrämd av den där ormen. Far gjorde en för stor sak av det hela, jag är alldeles frisk och behöver ingen läkare …”

Han tystade henne med en handgest.

”Så, så. Din far och min läkare vet nog bäst, unga dam. Lite vila på avskiljda kvarter och en vettig medicinsk behandling och du ska se att du blir bättre. Vi har väldigt skickliga läkare här i Shem.”

När hon öppnade munnen för att protestera sa han med större skärpa:

”Det här är ingen förhandling. Du är mitt ansvar nu. Har du tänkt uppföra dig, eller måste jag låta vakten eskortera dig till dina nya rum?”

”Jag ska inte hitta på någonting”, sa hon blekt.

”Bra." Ren-Hotep tyckte nästan lite synd om henne, hon var så uppenbart ovan vid vettig uppfostran och hon var ju praktiskt taget vuxen. Försedd med klena nerver dessutom! Flickan skulle fara väl av att hamna i händerna på en riktig läkare och inte en barbarläkare från Hattusa. Det skulle säkert bli bra alltsammans. Dessutom skulle han slippa se mer av henne på en stund och det passade honom utmärkt. Livet kunde därmed återgå till de rutiner som han var så förtjust i, och detta trots den objudna gästen. Allt löste sig till det bästa.

Tema: Profil

"Men hang out their signs indicative of their respective trades; shoe makers hang out a gigantic shoe; jewelers a monster watch, and the dentist hangs out a gold tooth; but up in the Mountains of New Hampshire, God Almighty has hung out a sign to show that there He makes men." – Daniel Webster

Webster syftar på en synnerligen märklig klippformation. Från en viss vinkel kunde man tydligt se en gubbe i profil. Gubben hade utskjutande panna, skarp näsa och en fyrkantig, kraftigt framskjuten haka. En nutida människa skulle kunna ha upplevt en viss likhet med Marv, Mickey Rourkes karaktär i ”Sin City”.

Stengubben såg en aning grubblande ut, värdig, allvarsam, vaksam.

Förmodligen hade gubben funnits där i bra många år innan han ”upptäcktes” 1805. Flera tusen år, kan man anta, med samma tankfulla min.

Väl upptäckt blev han döpt till ”Old Man of the Mountain”. Och nu följde två hundra år av berömmelse. Gubben var nu symbol för New Hampshire, turistattraktion och (som synes av citatet ovan) symbol för hela den amerikanska pionjärandan.

Eller nästan två hundra år. Redan på 1920-talet hade turismen, trafiken och det försämrade vädret börjat tära på gubben. 1957 gjordes ett försök att täta diverse sprickor (eller riktigt djupa rynkor i pannan om man så vill) med stål, plast, cement, underbara moderniteter alltsammans. 1988 byggdes motorväg nedanför gubben. Kanske var det droppen. Stengubbar tänker antagligen ganska långsamt, och först 2003 hade ”Old Man” fått nog. Den andra maj fanns gubben där, morgonen den tredje gjorde han det inte.

Tema: Något tjejigt.

De satt på var sin sida om frukostbordet, han muttrade i sin tidning och avbröt sig bara för att irriterat skrapa ut det sista ur marmeladburken.

Hon var som vanligt olycklig och i full färd med att dölja det så gott det gick med små uppmuntrande repliker och nonsenskommentarer som han inte märkte eller fnös åt.

Möjligen var hon lite extra olycklig just denna morgon, eftersom det var hennes födelsedag. Han hade inte gratulerat eller på något vis markerat att han brydde sig om att det var hennes dag.

Han slängde i sig sista klunken apelsinjuice.

”Nu sticker jag.”

Hon rantade efter honom ut i hallen, som vanligt. Ställde upp sig för en puss i dörren, en kärleksvana som de av något skäl hållit fast vid.

”Älskling”, sa hon.

Han gav henne en irriterad blick, blicken hos en man som är på väg till ett viktigt jobb när han blir bromsad av ett tjafsigt fruntimmer.

”Ska … ska vi göra något i kväll?” Hon hörde själv hur vek och osäker hon lät.

”Nej, det tycker jag inte. Hej”, sa han och försvann.

Kvar stod hon, tillintetgjord. Det hade varit bättre att inte fråga, nu var hon alldeles grå på insidan. Han hade totalt glömt bort hennes födelsedag.

Om hon sa något om det till honom skulle han känna sig anklagad. Han skulle bli arg. De skulle gräla. Det orkade hon inte.Hon skulle inget säga. Men förr eller senare skulle han väl undra vart hennes födelsedag hade blivit av?

Hon … kunde flytta födelsedagen. Hade hon vetat att han skulle glömma så hade hon diskret påpekat något för flera dagar sedan. Det kanske inte var för sent? Hon kunde ju lika gärna fylla år den femtonde som den trettonde.

När han kom hem skulle hon försynt påpeka att hon fyllde år om två dagar.

Dagen förflöt. Inget vikariat idag så hon hade inget annat att göra än att gå hemma.

Posten rasslade till vid elvatiden. Två räkningar, lite reklam, ett grattiskort från en gammal vän. Handgjort, med massor av glitter och ett litet kollage med festbilder av henne själv. Hon fick gråten i halsen, oklart om det var omtanken som gjorde det eller om det var svårt att se sig själv ung och glad med partymössor och paraplydrinkar. Hur kunde det vara så få år mellan henne och flickan på bilderna?

Hon gömde kortet längst ner i sitt sängbord. Han fick ju inte se det nu, hon skulle smussla in det i posten på torsdag så att det såg ut som om det kom på hennes födelsedag. Den femtonde. Hennes nya födelsedag.

Han kom hem från jobbet vid halv sju, som vanligt, med en kasse från Systemet i handen, som vanligt, med två billiga flaskor rödvin i, som vanligt. Hon väntade honom i hallen, som vanligt, och han stegade rakt förbi henne, som vanligt.

”Det blir kyckling”, sa hon.

Han muttrade något till svar och försvann in på toaletten.

Nu gällde att smuggla in den nya födelsedagen i konversationen. Hon försökte över kycklingen och hoppades innerligt att det inte syntes hur nervös hon var.

”Måste du jobba sent på torsdag? Jag tänkte att vi kunde äta något extra gott kanske eftersom jag fyller år.”

”Fyller du år redan?”

”På torsdag”, sa hon med all tänkbar övertygelse.

”Jag hörde det” sa han irriterat. ”Försöker väl komma hem lite tidigare på torsdag då.”

Hon blev varm inuti. Problemet var löst och han brydde sig nog lite i alla fall eftersom han tänkte gå tidigare från jobbet på torsdagen. Han var bara glömsk. Hon älskade honom, inte gjorde det något att han var lite tankspridd.

Hon nynnade nästan över disken.

Telefonen ringde. Han svarade. Sedan stod han plötsligt där med luren i handen, vit i ansiktet och mörk på ögonen. Hon frös till is. Händerna kramade disktrasan så att det värkte i knogarna.

”Det var Mimmi. Hon ville gratta dig på födelsedagen.”

Tema: Dekaler

Kerstin sträckte på sig. Klockan var redan halv elva, hon var fortfarande i morgonrock och inte en rad hade hon skrivit.

Så här långsam var hon alltid dagen efter en middag med Stefan. Det tog henne en lång natts sömn att skaka av sig honom. Fick han sova över var hela nästa dag förödd. Så länge hans doft, hans skratt, hans varma hud följde henne kunde hon inte skriva om något annat och därför blev det inget skrivet alls.

Det var också därför deras relation stannade på den här nivån. Kanske älskade hon honom, men hon var inte beredd att släppa in honom i sitt innersta mer än korta stunder. Hennes liv var för ömtåligt, det kunde lätt gå i bitar. Särskilt skrivandet var känsligt.

Hon ville inte prata om framtiden med honom. Det fick förbli som det var. Stefan verkade också nöjd med arrangemanget och Kerstin tänkte ofta att det var tur att män var som de var, nöjda med det oföränderliga, ovilliga att utveckla saker vidare.

Kerstin drog undan den ljusblårandiga bomullsgardinen från arbetsrummets fönster. Vädret, mulet, det hade regnat, löven i björken var mörka av vätan. Det luktade gott därute nu. En promenad skulle kanske få henne att komma igång.

Någonting störde henne. Visst såg väl allt ut som vanligt därute, grusvägen förbi hennes hus låg lugn och öde, tomten var grön, de lila syrenerna blommade ännu, de vita däremot var nästan helt utblommade. Skottkärran stod borta vid glasäppelträdet, där hon hade lämnat den. Hennes bil stod på den grusade uppfarten … men? Vad hade hänt med hennes dekal? ”Min andra bil är en miljöbil” skulle det stå och det kanske det gjorde nu också, men här uppifrån kunde hon se att dekalen nu var rosa. Den skulle vara vit.

Sabla grannungar. Satt det en SD-dekal på hennes bil nu så skulle hon banne mig polisanmäla dem för skadegörelse.

Kerstin skyndade ner, brydde sig inte om att byta på fötterna, hasade ut på tomten i sina hundvalpstofflor. Kylig efterregnsluft slog emot henne.

Nog var den rosa alltid.

”VILL DU GIFTA DIG MED MIG?”

Tema: Elegans

Skriftrummet andades allvar med sin doft av papyrus, elfenben, tusch och lack. Väggarna var så gott som täckta av mörka trähyllor och på dessa stod ställ efter ställ med papyrusrullar. Några få ställ var förgyllda eller hade förgyllda kanter, de flesta var bara enkla trä- eller benställ, ljusa och mörka om vartannat.

Mitt i rummet stod sedan ett bastant träbord av något mörkrött träslag, kanske körsbär. Det var så blankpolerat att man kunde spegla sig i det. Även bordet var befriat från prydnader och dekor, två enkla oljelampor, ett skriftställ och ett skinnunderlägg var det enda som stod på det.

Utöver detta fanns det två stolar, en på vardera sidan om bordet. Även stolarna var enkla och av det vanliga shemitiska snittet; egentligen en pall med en rak ryggskiva, ingen kudde, inga armstöd.

På andra sidan bordet stod Överdomare Ren-Hotep. Här, i det här rummet som var gjort för viktiga beslut och stora tankar, såg han inte längre trist och alldaglig ut. Härinne, där livsfrågor avgjordes och ett streck med tuschpenseln kunde betyda slutet på ett människoliv, såg han med ens värdig ut, ståtlig i sin brist på smink och smycken, rakryggad och skarpögd.

Med en gest visade han att Maiziqqa kunde slå sig ner.

Tema: Att feja.

Hon borde.

Inte bara städa. Inte bara damma av öppna ytor, plocka småsaker som vandrat fel, ställa in hushållsassistenten i skåpet och juicepressen också så att det såg luftigt och fint ut på köksbänken.

Utan också plocka ut allting ur skåpen, allt porslin, bunkar, kastruller, skålar, glas, teburkar, städa insidan riktigt noga, kanske häfta dit vaxduk.

Sedan vidare till nästa rum och där inte bara skura, putsa fönstren, byta gardiner, utan gå igenom bokhyllan. Plocka ut alla böcker, damma noga, ställa in böckerna igen i en mer sorterad ordning och inte som nu med varje volym där den råkade passa. Damma av gardinstängerna och varje skrymsle, undersidan av tevebordet, riktigt jaga smutsen. Ta ner lampan från taket, torka insidan av skärmen.

Hon orkade inte. Det var knappt hon orkade plocka undan alls. Det fyllde ingen funktion. Hon kände sin svärmor. Hur bra hon än städade skulle det ta kärringen mindre än tio minuter att hitta något att klaga på.

Tema: Att avsluta.

Kära älskade Niklas på Kundtjänst,

Jag vill att du skall veta hur mycket jag uppskattar vår relation. Nu har vi ju mailat flera gånger varje dag i en vecka och vi kommer bara närmare och närmare varandra. Du svarar inte alltid lika fort som jag, visserligen, men det är säkert för att du skriver med sådan passion, det ser jag tydligt på alla underliga stavfel och spontana förkortningar som du gör. Sådan passion kräver återhämtning mellan varven, det begriper jag naturligtvis. Annars skulle jag kunna få för mig att du hade andra damer som du skrev till men det vill jag verkligen inte tro. Det är ju bara du och jag Niklas! Som har sådan kontakt!

Jag uppskattar också din underfundiga humor. Särskilt det här sista, att du vidarebefordrat alla mina email till polisen, så full i skratt jag blev när jag läste det. Och att du bad mig dra åt skogen! Du och jag vet ju att man kan skämta med varandra, är bara kärleken äkta så tål man lite skoj helt enkelt.

Möjligen var det att dra skämtet lite långt när du faktiskt skickade breven vidare, det var att sätta kärran framför hästen Niklas, skämtet var faktiskt roligare innan det orsakade mig en massa onödiga bekymmer. Nu måste jag be dig förklara för dina vänner på polismyndigheten att du bara skojar, för de verkar inte ha förstått det riktigt. Så om du är snäll och ringer dem imorgon bitti så vore det bra.

Puss puss puss.

Din för evigt, Anita.

Tema: Fisk

Verkligheten överträffar alltid dikten.

En gång för mycket länge sedan skrev jag en bilderbok om två ungar som reste till finska Pello för att hälsa på den ena ungens mormor.

Det ena barnet, det med mormodern, hade med sig en stor gummispindel som hennes mamma absolut förbjudit henne att ta med. Hon smugglade med honom ändå, i matsäcken.

Jag tror att det i min bok var så att spindeln låg mellan korvsmörgåsarna och de med ost.

I verkligheten var det skinkost på den ena högen med mackor. På resten var det ostskivor och någon grönsak, paprika kanske.

Verklighetens resa skedde någon gång precis i början av åttiotalet. Det är väl därför jag inte längre minns detaljerna så noga.

Om nu smörgåsarna inte var exakt de samma så var själva historien inte ens överdriven. Alla de tokigheter som följde gummispindeln i spåren skedde faktiskt även i den riktiga världen och inte bara i min bok.

Så kom boken ut (på dåvarande Carlsen förlag) och jag fick min första recension i ett fint linnekuvert från förlaget.

”Det är trist att barnen får skäll hela tiden”, stod det. Då skulle kritikern ha vetat hur mycket skäll vi fick i verkligheten (alla svordomarna var bortplockade ur boken). ”Så ensidig är knappast vuxenvärlden.”

”Och mormodern är inte realistisk. En modern mormor har inte långkjol och vedspis, en modern mormor har mysbyxor och sportcykel.”

Det var när jag läste den raden som jag insåg att ”realistisk” är ett mycket töjbart begrepp. Min bästa kompis mormor fanns alltså inte i sinnevärlden? Hon fick inte vara en trevlig finsk bullbakande gumma, nej, hon måste dricka Gatorade och cykla sportcykel till sitt nästa yogapass.

Vad har då detta med fisk att göra?

När jag var barn hade vi en abborre i badkaret i ett halvår. Han hette Boris och flexade ryggfenan när man pratade med honom. Försök få in det i en bok utan att någon kallar det orealistiskt.

Tema: Bönhörd

Maiziqqa var uttråkad. Av någon obegriplig anledning hade fadern bestämt att de skulle stanna ytterligare en dag. Tydligen var det viktigt att charma Överdomaren för fadern hade bryskt sagt åt henne att göra sitt bästa och göra det bättre den här gången.

Hon visste att det var meningslöst. Hela hennes charmrepertoar vid den första middagen hade resulterat i absolut ingenting. Inte ens en intresserad blick. Dessutom hade deras värd ursäktat sig efter frukosten och nu syntes han inte till. Ganska hopplöst att ställa sig in hos någon som man inte ens får tag i.

De kunde lika gärna ha åkt härifrån. Kanske Thebe var lite mer civiliserat, lite mer likt hemma. Kanske skulle det gå att få tag i en anständig säng åtminstone.

Nu hade dock Maiziqqa en dag att spendera och ingenting att göra. Hon strosade runt på måfå ett slag. I trädgården spelades det något slags spel som verkade gå ut på att rulla små klot på marken. Det såg inte särskilt spännande ut och det var för hett utomhus för hennes smak.

I ett avskiljt hörn hittade hon ett litet husaltare. Sådana var det gott om hemma också men här hos shemiterna stod de överallt. Maiziqqa kände inte till deras gudar särskilt väl, utom de allra mäktigaste som Ra och Osiris.

Det lilla altaret var av mörkt trä och precis så högt att den som stod på knä inför det skulle vara ansikte mot ansikte med gudabilden. Den lilla gudinnan var förgylld och satt stelt på sin träpall. Hon hade en krona på huvudet och höll i en kort stav som låg tvärs över hennes lår.

Det var mörkt i hörnet. Maiziqqa hämtade en oljelampa för att kunna ta en närmare titt. Hennes nyfikenhet var väckt och hon hade ju ingenting annat för sig.

Försedd med ljus slog hon sig ner på knä framför gudinnan.

Inget namn på altaret. Inga skrivtecken någonstans.

Framför gudinnans fötter var altaret lätt skålat, antagligen för att man skulle kunna lägga offer där. Maiziqqa kände försiktigt efter med fingrarna. Träet var lent och nött just där och hennes fingertoppar hittade damm och lite sand. Inget annat. Det måste ha varit ett bra tag sedan någon offrade här.

Maiziqqa sträckte sig lite framåt för att se gudinnan bättre. Det var en utsökt liten staty. På nära håll syntes detaljrikedomen, vecken i hennes kläder, staven som nog var en papyrusstjälk vid närmare titt, det lilla ansiktet med sina oseende guldögon och en leende som bara var en antydan på de smala läpparna.

På ren impuls tog Maiziqqa av sig det tunna guldarmband som hon bar runt högra handleden och la det i skålen framför gudinnan. Det kanske var helt fel. Det var till och med förmodligen helt fel gåva. Med tanke på var husaltaret stod var den här gudinnan knappast en som finare människor tillbedde, och skålen var antagligen till för frukt, bröd, kanske lerpärlor.

Men det kändes rätt.

Förlåt, okända gudinna, tänkte Maiziqqa, för att jag inte ens vet vem du är. Min far vill absolut att jag ska fånga Ren-Hoteps intresse, varför vet jag inte och det gör mig orolig. Jag är rädd att far kanske funderar på att gifta bort mig till det här otäcka landet … förlåt. Ditt land är väldigt fint, men jag vill inte bo här. Jag hör inte hemma här, jag hör hemma i mitt eget land med sina olivlundar och karga berg. Snälla gudinna, bli inte vred på mig, men kan du se till att far inte gifter bort mig med en shemit? Och att jag kan få den där tråkiga gamla domaren att åtminstone prata med mig så att inte far tycker att jag är oduglig.

Hon satt kvar på knä och såg på gudinnan. Det var något med det där antydda leendet som fascinerade Maiziqqa. Gudinnorna hemma avbildades utan någon min alls, med döda ansikten utan uttryck.

Det hördes steg. Maiziqqa vred på huvudet. Där i korridoren kom en äldre shemit hastigt gående. Han bar smycken och hade en träbit fastsatt i sitt bälte, antagligen något slags ämbetstecken men det sade inte Maiziqqa någonting.

”Där är du ju”, sa han. Han talade nesili med hemsk accent men det gick i alla fall att förstå vad han sa.

”Kom, flicka. Min herre måste tala med dig. Han väntar.”

Maiziqqa tappade hakan. Aldrig förr hade hon blivit bönhörd så fort. Hon tittade på gudinnan med nyfunnen respekt och tog sig på fötter.

Jag kommer tillbaka, lovade hon gudinnan. Och tack!

Tema: Något att fira

Artighet blir snabbt ett tvång när gästen inte är en vän eller släkting utan en politisk gäst, som till exempel en ambassadör.

Det var Ren-Hotep plågsamt medveten om där han satt och försökte hämta sig. För någon minut sedan hade han njutit av sin frukost, ostfyllda vaktelägg, saltad fisk och youghurt med honung och nötter, och ännu mer hade han njutit av tanken på att gästerna strax skulle åka.

Han hade många dokument att gå igenom med sin skrivare, en del privata, andra anknutna till hans domarämbete, men först hade han tänkt unna sig några lediga timmar. En promenad. Kanske en poesiuppläsning. Ett svalt bad. En ordentlig massage. En stunds vila i trädgården. Bara för att fira att hans hem inte längre var invaderat av konstiga utlänningar.

Han såg verkligen fram emot det. Då meddelade den otäcka ambassadören att de ”behövde vila upp sig” och inte alls skulle åka. Dottern var ”skakad” efter ormincidenten.

Överdomaren tyckte att flickan möjligen såg lite trött ut men inte rimligen för medtagen för att sitta på en nilbåt.

Det kunde han dock inte säga. Mot politiska gäster måste man alltid vara artig.

Tema: Att förvalta

Ambassadör Isamu gjorde livet svårt för sina två påkläderskor. Han stod inte still, vägde på fötterna, drog i sitt skägg. De var dessutom ovana vid hans kläder. Ambassadören bar ljusa benkläder av bomull, sådana att man måste sticka en fot i varje ben som på det viset helt täcktes av tyg. Sådana hade de shemitiska påkläderskorna aldrig sett förr. Märkvärdigheterna fortsatte; ett par pärlbesatta skor med spetsig tå och en sandgul, knälång tunika med guldbroderier. Tunikan hade en lång ärm på vänster sida men var ärmlös på högersidan. Över tunikan ett brett, vävt bälte med pärlbroderier i samma färger och mönster som de på skorna. Två tjocka guldarmband på den nakna armen. Ingen peruk, istället en röd hatt som såg ut som en överdimensionerad kon av doftsmöret som shemiterna brukade lägga på sina huvuden.

Allt detta gjorde ett besynnerligt intryck, men om det var ambassadören helt omedveten. Han tyckte tvärtom att shemiterna var ett underligt folk som skrytsamt pyntade sina rum med guld, ädelstenar och färggranna mosaiker men klädde sig i färglösa linnekläder. Såvitt han kunde se hade de inte ens något mode.

Att han inte stod still berodde på hans stora irritation. Vid det här laget borde hans dotter ha charmat eller till och med förfört Överdomaren. Ja, vid det här laget borde Isamu ha haft ett privat samtal med Överdomaren, fått en lagom muta och nått en bekväm överenskommelse. Sedan skulle han ha lämnat kvar Maiziqqa och själv fortsatt mot Thebe.

Istället verkade Ren-Hotep inte ens svalt intresserad och dessutom hade Maiziqqa ställt till med en mindre skandal, rusat ut naken från sitt rum mitt i natten och skämt ut dem båda två.

Nu skulle Isamu bli försenad till Thebe. Det kunde inte hjälpas. Han måste stanna där han var och se till att planen gick i lås. Han kokade inombords. Maiziqqa var vacker och sensuell, de shemitiska kvinnorna var gapiga och ohyfsade, alltså borde Överdomaren redan ha nappat. Så gammal var ju ändå inte karln, naturligtvis ville han ha en sällsynt, exotisk skönhet när denna serverades på silverfat.

Att överge planen var inte att tänka på. Hans kung ville ha en spion placerad i Överdomarens hushåll, och det kungen ville ha det skulle kungen också få. Isamu var en ambitiös man och såg stora möjligheter i detta. Inte ens att lämna dottern i främmande land var en för stor uppoffring när det gällde att förvalta ett kungligt förtroende.

Han rättade irriterad till sitt bälte som de hopplösa slavarna satt alldeles för lågt. Det var dags att gå till frukostbordet.

Mellanspel

Redan före frukost fick Ren-Hotep besök av sin kammarherre. Detta var en ovanlighet som föranledde ett höjt ögonbryn från Överdomarens sida.

”Det var ett väldigt ståhej inatt, herre.”

”Ståhej?”

”De gästande hettiterna. Flickan såg en mjölksnok på sitt rum och trodde att det var en giftorm.”

Överdomaren suckade. Han hade svårt för nyckfulla unga damer. I hans uppfattning var en mjölksnok så uppenbart ofarlig att det inte gick att bli rädd för den. Det gick däremot naturligtvis utmärkt att ställa till med ett väldigt liv ändå. Unga damer hittade på sådant ibland för att göra sig till och få uppmärksamhet.

Eller så kanske flickan var lite bakom. Han mindes hennes underliga uppförande vid middagsbordet, hur hon snuttade på sina fingrar och sneglade på honom hela tiden. Alla pärlorna kanske inte låg i asken, helt enkelt.

”Det redde ut sig?”

Kammarherren nickade.

”Då så”, sa Överdomaren och avfärdade alltsammans. Säkert skulle gästerna ge sig av efter frukost och färdas vidare mot Thebe. Sedan kunde allt återgå till det normala.

Tema: Svett.

Idag vill det sig inte med inspirationen. Det finns massor av intressanta saker att säga om svett, men ingen historia vill träda fram.

Därför bjuder jag istället på blandade kunskaper som jag snubblade över i försöken att väcka min slumrande musa.

Svettdraggen, det hette disktrasan innan den blev disktrasa. Hur känns det? Torka tallrikarna noga med svettdraggen. Härligt.

En svetthund, det behöver den dåliga jägaren. Det är en hund som är särskilt bra på att spåra skadskjutet vilt.

Svettplysning, det är när man skakar sitt täcke eller något annat som ska vara luftigt för att få bort eventuell fukt.

Svettörten är också känd som löksuga, kanske för att den luktar vitlök om man mosar bladen.

Engelska svetten, så kallades en skrämmande sjukdom som uppträdde första gången 1485. Den slog till i fem vågor och försvann sedan, sista vågen var 1551. Den smittade fick först en vag oro, ångest, köldrysningar och en allmän känsla av kyla, yrsel, huvudvärk, värk i axlar och nacke. Efter ett par timmar övergick känslan av kyla till raka motsatsen, den sjuke uppfattade nu att det var mycket varmt, svettades ymnigt, fick hjärtklappning och ibland bröstsmärtor samt blev mycket törstig.

Förloppet var mycket snabbt. Efter bara några timmar började den sjuke känna sig oemotståndligt trött och sömnig. Nästa steg var döden.

Eftersom sjukdomen var snabb och skoningslös likställdes den på sin tid med digerdöden där den drog fram. Idag är den i det närmaste helt bortglömd, och vi vet inte ens vilken typ av sjukdom det egentligen rörde sig om.

Tema: Etikett

Stämningen blev med ens väldigt allvarlig.

Hennes far höll beskyddande armarna om henne där de stod omgivna av människor de inte kände. Armarna darrade något och Maiziqqa förstod att fadern var antingen rädd eller rasande. Hennes hjärta slog hastigt, hastigt och det enda hon kunde tänka på var ormen, och det här avskyvärda landet där någon just hade försökt döda henne. Varför? Vad hade hon gjort någon för ont? Var det bara för att hon var utlänning?

En äldre shemit hade fått tag i en stav någonstans ifrån och gick in på Maiziqqas rum. Efter bara något ögonblick kom han ut igen med ett stort leende över hela ansiktet. Han höll upp sin högra hand. Den höll i en randig orm som slingrade sig hit och dit.

Någon började skratta. Skrattet fortplantade sig i hela korridoren, vissa skrek av skratt.

Maiziqqa förstod ingenting. Nu var hon både förvirrad och skrämd. Hennes far höll hårt om henne.

En av shemiterna klev fram och la en hand på faderns axel.

"Ni vet inte", sa han på stapplande nesili, "det där är en mjölkig orm. Husig orm för möss. Ingen mord. Husig orm!" Och så skrattade han.

En tam orm?

Hon hade sprungit ut naken för en tam orm. Och nu skrattade alla åt henne. Maiziqqa skämdes och var rasande på samma gång. Runt henne ekade skrattsalvorna, och i hennes öron skulle de eka långt efter att de hade tystnat.

Tema: Panik

Maiziqqa hade svårt att sova. Allt i det här landet var obekvämt. Det var hett. Det fanns inga riktiga sängar, inga kuddar, istället en hård, smal bänk med en tunn matta på och ett nackstöd att ha under huvudet. Ville shemiterna lida? Maten var näst intill oätlig dessutom, kryddad till förbannelse och torr. Det enda som var gott var den syrade mjölken. Och vinet. Det var inget större fel på vinet. Hon hade druckit lite mer än hon var van, hemma späddes flickornas vin ut så mycket att man kunde se en pärla på botten av bägaren.

Hon vred sig av och an men inget kunde göra det hårda underlaget bekvämt för någon som var van vid mjuka kuddar och bolster.

Nu prasslade något på golvet också. Hon stelnade. Där var det igen, ett tydligt hasande, prasslande ljud. De hade väl inte möss här?

Maiziqqa satte sig upp och försökte se orsaken till ljudet. Rummet var mörkt, men en liten gnutta nattljus föll in genom det i hennes tycke alldeles för smala fönstret. Där, där såg hon något. Något kom krypande ut ur det kompakta mörkret.

Orm! Det var en orm!

Maiziqqa flög upp, ställde sig på bädden.

Ormen ringlade in under henne. Hon skrek i ren panik, kastade sig mot dörren, sprang ut i korridoren utan en tanke på sin nakenhet.

Från alla håll kom människor springande. Hennes far, blek och alarmerad, skrämda slavar, ädlingar, hustjänare, kvinnor. Någon, hon visste inte riktigt vem, svepte en stor sjal om henne.

”Det var en orm, en giftorm, en orm i mitt rum, någon försöker mörda mig” hickade hon.

Tema: Något unikt.

Ren-Hotep satt på sin favoritbänk med en bägare honungsvin. Vinet var lent och sött, från hans eget gods i deltat. Kvällen var behagligt ljummen, trädgården doftade härligt av nattblommande pioner och Ren-Hotep njöt av lugnet och stillheten. Det hade varit en lång och besvärlig dag.

När vinbägaren var tom skulle Meket stå där med en liten mugg varm åsnemjölk. Sedan skulle de gå till sängs.

Många hade nog ersatt Meket med en yngre slavinna men vad spelade det för roll om hon var lite rynkig? Hennes händer visste precis hur de skulle massera hans rygg efter en lång dag. De kände varje skrymsle, varje ärr på hans kropp.

Gemensamma år skapar ett unikt band mellan människor. Ren-Hotep var smärtsamt medveten om detta. Gamla vänner hade dött eller flyttat, hans bröder hade båda stupat i det stora slaget om Kaddush.

Men Meket, hon fanns kvar.