Tema: En signal

Ren-Hotep, värdig Överdomare i Asyut, var ytterst besvärad. Den nya ambassadören från Hattusa hade valt att stanna till vid hans gods på sin väg mot Thebe och satt nu vid domarens bord jämte sin dotter.

Mannen var skäggig och oborstad, och hans bordsskick var under all kritik. Av och till grimaserade han, som om den utsökta maten varit äcklig, och den läckert vitlöksfyllda gödgåsen spottade han ut på tallriken. Hur kunde den här slusken vara någons ambassadör?

Den unga damen bredvid honom var inte mycket bättre. Visst var hon ganska fager, om man föredrog rultiga kvinnor (det gjorde inte Ren-Hotep), men även hon uppförde sig konstigt. Plockade upp små matbitar och sög på dem. Stoppade sina flottiga fingrar i munnen och sög på dem också, som om hon förväntat sig att kunna mjölka dem på något. Hade hon aldrig sett en sköljkopp?

Dessutom såg hon hela tiden på honom under lugg. Menande på något sätt. Oförskämt och obehagligt var vad det var. Han tappade alldeles aptiten.

Tema: Något oviktigt

Han vet vart det lutar redan när han kommer in genom dörren. Det är mörkt i hallen och mörkt i vardagsrummet, som om höstskymningen därute tvingat sig in i deras lägenhet.

Nu vet han att hon sitter i köket. Ledsen. Kanske full.

Han suckar och hänger av sig jackan, kliver ur skorna, hittar sina tofflor, känner i hela kroppen hur han inte orkar. Det är alltid hennes. Hennes hopplösa jobb, hennes knäppa familj, hennes krassliga gamla farmor, hennes onda knä, hennes risiga hår.

Själv har han bara vardag, och den är väl dräglig. Inte mycket att tala om.

Han går ut i köket. Lika bra att dra tanden med en gång.

Där sitter hon mycket riktigt och slokar över en kopp te. Te är bra, bättre än vin i alla fall.

”Hur mår du” frågar han försiktigt.

Tema: En dagdröm

”Ålderdomen behöver nog inte vara så svår, ändå”, sa Alice med en diskret liten nick åt den gamla farbrorn tvärsöver gatan. ”Där sitter han i sin hammock hela dagarna och dricker sin kaffetår och äter sina kex. Följer med i livet på gatan, ler lite … han verkar då väldigt lycklig.”

”Det har väl med personligheten att göra också”, sa Nadja. ”Vissa lär sig av livet. Blir mer ödmjuka, lär sig ta vara på dagen och allt det där.”

”Jag undrar vad han tänker på när han sitter där.”

Där borta i den röda hammocken hade Henry märkt att de talade om honom. Deras intresse fick Henry att avbryta en av sina favoritfantasier, den om brevbäraren, för att istället ägna sig åt en om Alice.

Du går in i mitt hus, drömde Henry. Jag visar dig bilderna på din unge, bilderna där hon klottrar ner väggarna på kiosken. Du frågar vem som tog dessa foton. Jag säger att det ska du inte bry dig om. Du frågar vad jag har tänkt göra med dem. Det beror på dig, säger jag menande. Det blir tyst. Jag väntar tills du börjar se riktigt osäker ut. Ta av dig kläderna, säger jag då. Du tvekar. Jag pekar menande på bilderna. Du rodnar, händerna vandrar upp mot blusens knappar, det är den gröna silkesblusen som formar sig så vackert runt din byst. Du börjar knäppa upp den. Jag kan se att du undrar vad jag har tänkt göra med dig. Jag ler. Du har börjat säga dig själv att jag är gammal, harmlös, en fluktare av enklaste sort. Du kommer att intala dig själv det tills du ser filmkameran och mina speciella saker som jag har lagt i ordning bara för dig.

Han rös av välbehag. Resten av dagdrömmen sparade han till senare. Nu var det dags för en liten kopp kaffe till.

Tema: Något uppmuntrande

”Efter att ha granskat Ditt manus har vi på redaktionen tyvärr beslutat oss för att inte publicera det. Vi önskar Dig lycka till med Ditt vidare författarskap.”

Han stirrade på de förhatliga orden. Åttonde refuseringsbrevet samma månad, hur mycket skulle han behöva tåla? Manuset var bra nog, han visste det, titta bara på all skit som gavs ut, illa skrivna deckare och kändisromaner som hade samma djup som skoluppsatser. Hans manus däremot, det var av kvalité. Han kunde bli en ny Ranelid om bara något förlag ville chansa lite. Våga ge ut något som inte var mainstream.

”Jag blev refuserad igen!”

Hans fru betraktade honom medlidsamt över sina glasögonbågar. ”Så tråkigt.”

”Jag kommer aldrig att bli utgiven! Aldrig!”

”Älskling, alla blir refuserade. Alla. Stephen King trädde upp sina refuseringslappar på …”

”En åtta tums spik, och den blev så full att den ramlade ner från väggen”, fyllde han ilsket i. ”Det säger du varje gång. Men jag blir refuserad nu, och det blir ju inte han!”

Tema: Form

Sent på kvällen

Trött

Söker form

Minns

De runda hyreshusen i Beckomberga

Lägenheter som tårtbitar

En påminnelse

0m vad som var den rätta formen

Tema: Kärleken till staden.

Far, han var född på landet.

På ett torp.

På vintern stoppade han halm i träskorna,

Eller tidningspapper om han fick tag i något.

Annars frös fötterna sönder.

Så fort han kunde blev han vuxen,

Flyttade till staden.

Där slapp han is på vattenhinken vintertid,

Vårens hunger och fläsk som blivit grönt i tunnan.

Kalvslakt och stenade kråkungar.

Tema: Att smussla.

"Erik, varför ligger det inbjudningskort i frysen?"

Det var den överraskningsfesten.

Tema: En inbjudan

Orden flyter samman, hon har lite svårt att faktiskt läsa dem. Det gör ingenting, hon vet vad det står.

Det är det sista inbjudningskortet, detta papper som hon håller i handen.

Det är det sista och det är alla. Det är det första, rosaglansiga som bjöd in till Lottens sjuårsfödelsedag. Det är det vackra benvita linnekortet till kusin Magdas bröllop. Det är det fula med den fulla tomten som bjöd in till firmans julfest på hennes allra första jobb.

Det är faderns begravning, dotterns dop, det är konfirmationer och bröllop och minneshögtiden efter de två kolleger som försvann med "Estonia". Det är släktsammankomster och skolteatrar, julbord och Tupperwarekvällar.

Detta är det sista inbjudningskortet. Hon har själv bett att få läkarens utlåtande skriftligt. Det blir lättare så. Hon orkar inte säga till maken och dottern hur kort tid hon har kvar.

Tema: Något sårbart.

Det är inte hennes första förlossning. Hon kan det här, andas rätt när värkarna kommer, litar på att kroppen gör vad den ska. När det är som svårast peppar hon sig själv med bebis NU, bebis NU, ett egenkomponerat längtansmantra.

Det börjar bli dags för lustgasen, den välsignade lustgasen. Inga djupa andetag säger barnmorskan. Andas normalt. Ja, ja. Det är inte första gången med lustgasen heller, hon vet precis hur yr man får bli.

Dags att ligga ner säger barnmorskan.

Ligga ner? Hon ville ju stå och föda. Som i broschyren. Inte ligga i förlossningssängen. Men barnmorskan insisterar och det är helt omöjligt att argumentera och flämtandas samtidigt, för att inte tala om att värkarna gör ont så fort hon försöker tala. Hysteriskt ont.

På något sätt hamnar hon halvvägs, framlänges över sängen, värkarna river i henne och sängen är hög, hon kan inte lyfta benen högt nog. Det gör ont som fan, hon kan inte andas, paniksvetten bryter ut. Plötsligt känns allt fel. Någon tar tag och vräker upp henne på sängen, vrider över henne på rygg, tankeförmågan är obefintlig, ont, min bebis, något är fel, ingen lyssnar, plötsligt säger någon något om hjärtljud och det bara stormar in människor i rummet, hon förstår ingenting, från sin ohyggligt obekväma position ser hon suddigt ett halvdussin människor, eller är de ändå fler, ansikten som skymtar mellan hennes upplyfta, fastspända ben, upprörda röster.

Hon förstår inget. Men hon vet. Hon vet att nu är det bråttom. Hon går inom sig själv – mitt BARN – greppar en värk, samlar hela kroppen i en enda lång, mjuk utandning, känner en enorm kraft gå från hjässan och neråt och där, då, då föds barnet.

Hon hinner bara oroa sig i en evighetslång sekund innan barnet skriker.

Tema: Utanförskap

Marie-Jeanne hör inte längre hemma någonstans. Hon är markisens mätress, hans ägodel men ändå inte. Lagen ger honom ingen rätt och ingen skyldighet heller. Han har köpt henne en liten våning, och där bor hon nu som i ett dockskåp. Hon känner inte tjänstefolket och de undviker henne när hon tafatt försöker vara vänlig.

Hon känner ingen i den här stadsdelen. Och sina gamla väninnor kan hon inte umgås med, de är anständiga flickor (och fruar) och vill inte ha med henne att göra. Alla har inte anammat den nya tiden på samma sätt som Marie-Jeannes mor.

Markisen är en otäck främling som missbrukar hennes kropp och gör henne illa. Han har inget intresse av henne som människa tycks det. Inte heller har hon någon lust att veta mer om honom.

De andra mätresserna är äldre än hon. Många har varit gifta tidigare. De är erfarna, driftiga damer som slår sig fram i en hård värld. En del ser på henne med förakt. Någon enstaka kanske tycker synd om henne. Ingen pratar med henne när hon hamnar i deras sällskap. Hon kunde lika gärna vara osynlig.

Det var inte så här Marie-Jeanne trodde att det skulle vara att bli vuxen.

Tema: Äkta kärlek.

Vore jag Isolde

Skulle jag utan att tveka

Dö med min Tristan.

Ett ögonblick älskad.

Ett sista andetag älskad.

Svärdets egg kan enbart dela

Det band som tvingar oss till livet.

Tema: Kulturkrock.

Han är precis som hon trodde. Sminkad, parfymerad, elegant ända ut i fingerspetsarna, lackade naglar och allt.

Marie-Jeanne ryser inombords. Det sista hon vill i världen är att bli den här mannens mätress. Det är inte hans sofistikerade utseende, det är blickarna han ger henne. Som om hon vore en tavla som han inte är riktigt nöjd med men ändå funderar på att köpa.

I hans värld spelar inte längre kärlek och längtan någon roll, det känner Marie-Jeanne på sig. Det ser hon i hans värderande blick.

I hennes värld är längtan och kärlek det enda som spelar någon roll. Men det är ingen som frågar efter vad hon tycker.

Tema: Något franskt.

Marie-Jeanne drar nervöst i ett av sidenbanden. Hennes första riktiga échelle, hela steglivet täckt av vackra laxrosa rosenrosetter. Insidan av klänningen kliar och hon har svårt att stå still.

”Sådärja! Bien!” Modern är nu nöjd med den eleganta håruppsättningen, har själv satt dit den sista touchen. Hon kliver ner från pallen och går runt för att beskåda sitt verk.

”Pilla inte, Jeanne!” Snabb som en ödla slår modern henne över fingrarna. ”Rosetterna blir solkiga. Du vill väl inte se lantlig ut? Du måste göra ett gott intryck om du ska väcka markisens intresse.”

Om jag inte vill väcka hans intresse då, tänker Marie-Jeanne. Hon skulle aldrig våga säga det.

Tema: En linjal.

Föreställ dig en värld där den rakaste vägen mellan två punkter är runt dem. En värld där äpplet genom att ständigt falla urholkar stenen. Där den gordiska knuten är ett rakt streck, draget med linjal.

I den världen bor Maria. Hon är liten ännu, bara åtta år. I skolan blir hon utfrusen av de andra barnen, de känner att hon är av en annan sort och undviker henne, knuffar bort henne om hon kommer nära.

Hennes föräldrar kan inte se in i Marias värld. Det är bara egenheter, säger de. Det växer bort, säger de, när Maria bara vill se myrornas krig på teve och vägrar äta all mat som är röd.

Eller när hon skriver MARIA MARIA MARIA MARIA MARIA många många gånger, fyller ett halvt ritblock, stryker under sitt namn ett och ett med två djupa streck och gråter när linjalen inte hjälper; strecken vill inte hamna precis rakt under varandra.

Efter flera timmar ger hon upp, bryter linjalen i två delar och vägrar sedan röra en sådan igen.

Det är bara hennes humör. Hon är så envis. Det växer bort, säger hennes föräldrar och hjälper henne inte.

Tema: En nioåring läser nyheterna.

Titta, nu har de hittat på ett nytt sätt att banta på. Med DNA. Det kommer mamma att läsa. Mamma klagar hela tiden, hon är tjock säger hon. Nu kommer hon säkert att testa det här också. Hoppas det inte betyder att vi får äcklig mat, som när mamma skulle äta vegetariskt. Det var inget gott alls.

Fast det var nog för det var bantarmat, för hemma hos Jenny får man också vegetariskt och där är det gott. Förra gången jag sov över åt vi currygryta, den var jättestark och god.

Nä, det här kan inte mamma testa. Man måste ta prover - som på CSI - och hålla på. Och träna. Det orkar mamma ändå inte med. Dyrt är det dessutom.

Jag tycker att mamma är fin som hon är. Men det tycker inte hon.

Tema: Norskt.

Guleböj.

Man drar på munnen.

Inte bara är norrmännen fånar, de pratar konstigt också.

Guleböj. När alla andra säger banan. Ha!

Fast.

Det heter ju banan på norska också.

Tema: Att avstå.

Åh vad han är läcker, Tommy Hallgren som vikarierar för Lena. Läckrast på hela kontoret. Det nästan vattnas i munnen på Susanna. Tommy är perfekt i varje hänseende, långa ben, smärt men ändå rätt muskulös, tjockt hasselbrunt hår, glada gröna ögon och ett leende som kan smälta vem som helst.

Och världens snyggaste rumpa har han dessutom.

På fredag är det vårpicknick. Hela firman ska ut i gröngräset. Då du Tommy, tänker Susanna, då blir du min.

När fredagen randas har Susanna varit pirrig i flera dagar. Hon har köpt nya sexiga underkläder, vackert rosaröda som sitter precis rätt. Bästa parfymen har hon på sig också.

Hon står där med dagens andra drink i handen och spanar efter Tommy. Där borta står han, med Kjelle och Krister. De skrattar och gestikulerar, antagligen pratar de sport. Kjelle sparkar en luftboll. Susanna börjar gå åt deras håll. Drar lite diskret i blusen så att den ska smita åt ordentligt.

På andra sidan om dem står Gunilla, ser hon nu. Stackars frånskilda Gunilla, det har varit en riktigt hemsk vinter för henne. Skönt att hon följde med hit i alla fall, tänker Susanna.

Kär är hon nog också. Gunilla har den där minen, följer längtansfullt någon med blicken. Men vem ser hon på? Tommy. Susanna stannar i steget. Hon kan lätt konkurrera ut gråa Gunilla med de fotriktiga skorna. Lätt. Och varför skulle hon inte göra det? Det är inte som om Tommy är tingad.

Ändå vill hon inte riktigt gå fram. Det som kändes som en strålande idé i morse känns ofräscht nu. Hon vill ju inte ha en relation med Tommy, Susanna är bara ute efter lite uppskattning, lite skön sex. Ingenting allvarligare.

Ska hon göra Gunilla illa bara för ett litet vårnyp?

Med en känsla av att vara osannolikt ädelmodig vänder Susanna på klacken.

Tema: En nymodighet.

Frida, tolv år, ser pappa Erik misslyckas med sin nya mobil. Generat måste han be Frida visa.

"Vilken noob min pappa är. Hur kan man misslyckas med att byta ringsignal?" Frida är glad att ingen såg det här.

Hennes pappa är en total dinosaurie. Hennes storebror får inte ens spela GTA för det tycker pappa är för våldsamt. Typ. Som om GTA skulle få hennes brorsa att kapa bilar, det är ju löjligt.

---

Erik, tolv år, är överlycklig. Äntligen, äntligen har mamma och pappa tröttnat på den gamla gryniga lådan! Nya teveapparaten är i färg! Och jättestor - tjugo tum!

Hans mamma pryder den nya möbeln med en spetsduk och två vackra porslinsherdinnor. Ett hörn på spetsduken viker hon upp så den inte ska hänga ner över rutan. Ikväll skall de vuxna, mamma Britt-Marie, pappa Jörgen och mormor Ida se på Ellery Queen. Barnen får inte vara med för det kan vara ett mordfall som ska lösas. Och det passar ju inte för barn.

---

Ida, tolv år, får inte läsa Svenska Dagbladet för sina föräldrar. Förstasidan får hon titta på, för där finns det bara annonser. Men inne i tidningen står det saker från det stora kriget. Bara detta år har det varit en miljon döda eller mer, det har hon hört kamrater säga. Massor av soldater har dött av stridsgas.

Ida vill inte tänka på kriget. Det finns precis runt hörnet, hon har hört far och mor prata om ryssarnas trupper på Åland. Mor Hanna lät som om hon ville gråta. Ibland kan Ida inte sova på nätterna, hon tänker så mycket på ryssarna och kriget och gasen. Tänk om det kommer giftig gas här också?

---

Hanna, tolv år, har fjärilar i magen. Hon skall gå med far på den stora konst- och industriutställningen i Stockholm, och kanske kanske kan hon få gå på kinematografen också. Rörliga bilder! Som om det inte var underligt nog att kunna fånga en människas röst och spara den i evigheter.

Far pratar om att när han var barn, då var fonografen inte ens uppfunnen. Hade någon kommit och sagt att man kunde spara ljud hade han inte blivit trodd.

"Det hade kanske inte tagits väl upp heller", säger far. "Man var mer religiös på den tiden."

Tema: Att ändra planen

Fåglarna sjöng vårsånger i träden och våren sjöng i Annas hjärta. Hon var kär, så kär. Livet hade kommit tillbaka till hennes äktenskap samtidigt som snön smälte bort; efter en lång, tyst vinter var det som om hon hade hittat Henrik igen. Inte sura, tysta Vinter-Henrik utan mannen hon en gång stått vid altaret med.

Som hon hade ansträngt sig. Deras förhållande hade blivit lite tystare, lite kallare de senaste åren och förra sommaren hade Anna kommit fram till att antingen fick det lov att bli bättre eller så måste hon gå.

Först hade hon inte märkt annat än att hennes försök till ömhet och värme skapade irritation hos Henrik. Han hade gradvis gått från tyst och smågrinig till ilsken och fientlig. När hösten kom grät hon sig fram, det var knappt hon orkade gå till jobbet men det var ännu värre att komma hem. Hem till en man som avskydde blotta anblicken av henne. I alla fall var det så det verkade.

Vintern gjorde inte saken bättre. Anna gav nästan upp när varje vänlig gest, varje hänsyn möttes av en fnysning och en iskall blick. Inte ens att se på teve tillsammans fungerade, inte ens om hon lät Henrik bestämma allt – vad de skulle se, om de skulle ha kaffe med eller utan kaka. Oräkneliga tigerkakor bakade hon eftersom det var hans favoritkaka. Aldrig ett tack. Aldrig en min av att han trivdes. Bara kyla.

Anna skaffade ett nummer till en advokat och gick och velade, kunde inte riktigt komma sig för med att ringa. Men så kom våren. Snön smälte och undret hände. Henrik log mot henne över middagen. Log!

Prata ville han inte, det tyckte han var onödigt. Men tinade gjorde han. Veckorna gick och Anna vågade steg för steg komma närmare, rörde försiktigt vid sin man, frågade vad han gjort på jobbet, föreslog saker de kunde göra tillsammans.

Och nu var våren på väg mot sommar och hennes lycka var i det närmaste total. Skilsmässotankarna var som bortblåsta. Visst var han fortfarande obenägen att tala med henne, men han hade alltid varit en smula sluten. Det gjorde henne ingenting (intalade hon sig). Allt annat var ju bra. De hade till och med ett sexliv igen. Inte passionerat kanske, men bara att han ville ta i henne efter år utan beröring! Bara det!

Nu hade han lite nonchalant sagt att de skulle ut till stugan till midsommar. Bara hon och han, i den mysiga lilla stugan, Anna visste är där kunde de verkligen hitta tillbaka till all kärlek de hade haft mellan sig.

Förr var de där ganska ofta. Stugan var ett arv från Henriks pappa. Vår och höst pysslade Henrik om den ordentligt men det var nu fem år sedan Anna satt sin fot där. Hon hade inte känt sig välkommen.

En gång i tiden var det minsann vackra blomstersängar där hela sommaren, hon brukade påta från tidig vår och framåt och sedan njuta av prakten. En gång i tiden hade hon trott att Henrik uppskattade hennes prunkande trädgård. Sedan hade hon kommit fram till att så inte var fallet och efter det blev det inget mer påtande.

Men nu. Nu skulle de vara i stugan över midsommar. Anna hade nog märkt att Henrik åkt ut ovanligt många gånger denna vår. Säkert hade han gjort extra fint. Kanske ställt in nya möbler. Åh så hon längtade.

Hon fick för sig att hon ville ut och titta. Om inte annat så för trädgårdens skull. Den var ju säkert helt förstörd efter många år utan vård, hon ville inte komma dit tillsammans med Henrik och så bli besviken det första hon blev. Bättre att ha sett det själv först. Och smygtittat lite på vad han pysslat med!

Och kanske själv ha planerat lite så hon kunde ta dit vad hon behövde för att börja rätta till trädgården.

Hon tog en dag ledigt från jobbet utan att säga något till Henrik. För att få smygtitta i lugn och ro. Hela bilfärden ut till stugan sjöng hon, det var schlager och pop om vartannat i bilen. Hennes röst hade kanske tunnats ut lite sista åren men vad spelade det för roll när man var lycklig?

Fylld av längtan tog hon sig ut på den lilla skogsvägen till stugan. En bit in fanns en plats där bilen kunde stå, resten fick man traska. Den knaggliga vägen var välbekant, det kändes som om hon varit här alldeles nyss och inte för flera år sedan.

Där låg stugan. Lite gråare kanske än hon kom ihåg den. Tomten såg kal ut utan några blommor. Några modiga skogsörter hade slagit sig ner på täppan men i övrigt ingenting som gjorde att det såg bebott ut. Hennes gamla tvättställning var också borta, bara foten stod kvar.

Något mindre munter gick Anna fram. Förstutrappan var sliten, nyckeln låg som alltid under den platta stenen till höger om trappan.

Hon låste upp och gick in. Luften kändes unken, det luktade lite ullstrumpa och gammalt kaffe. Smutsiga fotspår på golvet från hallen till köket, där en odiskad kaffekopp och en tom påse citronmuffins skräpade ner den matta diskbänken.

Ingenting var utbytt. Samma gamla slitna vaxduk på köksbordet, samma diskställ från sextiotalet, samma plaststolar som förut, damm på det mesta, smuts och döda flugor i fönstren, spindelväv lite här och där, gulnade gardiner.

Anna blev stående, förvirrad.

Vad hade Henrik pysslat med då? Ingenting var ju ordnat. Han hade inte ens städat. Men här hade han varit, det syntes ju på fotspåren och skräpet. Det såg inte ut att ha legat där så länge.

Plötsligt kände hon sig instängd och måste ut. Därute kunde hon andas djupt och kasta av sig förvirringen. Något hade han ju gjort. Kanske något på tomten? Henrik var grundlig av sig, kanske hade han börjat med redskapsboden?

Raskt satte hon kurs på boden. Jodå, jordiga fotspår ledde ditåt. Fast boden var sig lik. Spåren ledde dessutom runt hörnet.

Nyfiken gick Anna runt. På baksidan stod en spade lutad mot väggen. Här fanns också en jordhög, och ett rejält hål. Det var djupt, över en meter, och rektangulärt i formen.

Tema: Alla goda ting är tre.

Ibland är sanningen, verkligheten, underligare än dikten.

Som till exempel:

Varje gång jag är gravid dör tre som står mig nära. Det var ett uppenbart samband redan när barn nummer tre var på väg. Eftersom jag är obotligt självisk just i familjefrågor har jag fem barn; alltså har jag medvetet drabbat sex anhöriga med plötslig och obeveklig död.

För all del, de flesta av de drabbade har varit gamla. Åtminstone 85 år. Eller, i djurens fall, i motsvarande ålder. Gammelkatten hann bli tjugo.

Eftersom jag vill ha fler barn är det förmodligen klokast att inte bli för nära vän med mig innan jag har nått klimakteriet. Just nu är det tunnsått med gamla släktingar (jag har ju fem barn som sagt var). Och gamla djur.

Att hålla ett visst avstånd kan alltså vara hälsosamt.

Hur jag än grunnar kan jag inte komma på något annat i mitt liv som alltid dyker upp tre och tre. Bara detta. Detta besynnerliga blodsoffer.

Tema: Att dra en slutsats.

Alla de där sena kvällarna, läppstiftet på skjortkragen, att han sprang till frisören i tid och otid, att han var så disträ.

Läppstiftsmärken. De hade skrattat åt de där rosa fläckarna, det var ju en sådan kliché, läppstift på kragen. Allvarligt - läppstift på kragen? Visserligen hade han ingen vettig förklaring men det spelade ingen roll, det var bara att skratta åt det. Hur kunde någon tro att lite rosa betydde någonting?

Men det var innan Bodil började märka allt det andra.

Vem var den andra kvinnan? Bodil gick över bekantskapskretsen med luskam, granskade hans arbetskamrater, gick så långt som till att snegla på kassörskorna på ICA. Vissa gick att utesluta, andra verkade bara inte så sannolika.

Vad återstod? Att fråga Micke rakt på sak hur det förhöll sig. Vem det var han svek henne med.

Gång på gång bestämde hon sig för att konfrontera honom men när det kom till kritan hade hon inte mod nog. Tänk om hon hade fel ... trots allt, tänk om hon hade fel.

Sena kvällar, läppstift, fåfäng, tankspridd. Oengagerad i henne.

Varenda dag en enda lång osäkerhet.

Tema: Ekonomiskt lättsinne.

Hatar jobbet, hatar chefen, hatar allt. Måste upp i ottan varenda dag, stel, sur, grinig, upp med ungarna och tjata om frukosten de aldrig äter innan det är pang på dörren och iväg till jobbet. Huvudvärk redan till morgonfikat, jädra tjafs om allt som inte är gjort redan, chefen gnäller, om allt, om städningen och gatusopningen och vädret och dessutom förstås alla arbetsuppgifter som skötts dåligt eller inte alls. Tycker han.

Meningslöst. Packa upp varor och ställa ut varor och märka om varor och le, le, le mot kunder som ändå inte vet var jag heter och som aldrig kommer att komma hit igen. I alla fall känner jag inte igen dem. Utom några stamkunder men vem bryr sig.

Lunch, borde ha tagit med lunchlåda, gjorde inte det, mikrar en rätt som smakar som om den vore grå. Det är den säkert under alla färgämnen. Dricker juice. Tänderna ilar.

Mer jobb, jobb, jobb. Trött. Ont i ryggen. Chefen gnäller vidare. Äntligen tar dagen slut. Måste hem. Laga middag, nej, det är Antons tur, då blir det falukorv och makaroner antagligen men jag slipper stå i köket i alla fall.

Orkar inte. Måste göra likadant imorgon, trött på allt, trött på allt, otroligt många år kvar till pensionen.

Kan inte sluta. Kan inte byta jobb. Lönen, måste ha lönen, ha råd med bilen, ha råd med Pelles hockey, Annas handboll, semester, dör utan semester, måste ha pengar över till vin när helgen kommer.

Måste ha råd. Orkar inte leva om jag inte har råd.

Skrivpuff låter som sidan för mig!

Inte helt lätt att skriva för sin egen skull när man har ett skrivande jobb, fem ungar, och makens texter att arbeta med. Jag måste hitta tillbaka till ett eget språk och en egen tanke som jag nog aldrig hunnit med riktigt. Jag skrev visserligen bilderböcker på nittiotalet, flera av dem riktigt hyggliga, men det har ju milt uttryck runnit vatten under bron sedan dess.