Tema: Något sårbart.

Det är inte hennes första förlossning. Hon kan det här, andas rätt när värkarna kommer, litar på att kroppen gör vad den ska. När det är som svårast peppar hon sig själv med bebis NU, bebis NU, ett egenkomponerat längtansmantra.

Det börjar bli dags för lustgasen, den välsignade lustgasen. Inga djupa andetag säger barnmorskan. Andas normalt. Ja, ja. Det är inte första gången med lustgasen heller, hon vet precis hur yr man får bli.

Dags att ligga ner säger barnmorskan.

Ligga ner? Hon ville ju stå och föda. Som i broschyren. Inte ligga i förlossningssängen. Men barnmorskan insisterar och det är helt omöjligt att argumentera och flämtandas samtidigt, för att inte tala om att värkarna gör ont så fort hon försöker tala. Hysteriskt ont.

På något sätt hamnar hon halvvägs, framlänges över sängen, värkarna river i henne och sängen är hög, hon kan inte lyfta benen högt nog. Det gör ont som fan, hon kan inte andas, paniksvetten bryter ut. Plötsligt känns allt fel. Någon tar tag och vräker upp henne på sängen, vrider över henne på rygg, tankeförmågan är obefintlig, ont, min bebis, något är fel, ingen lyssnar, plötsligt säger någon något om hjärtljud och det bara stormar in människor i rummet, hon förstår ingenting, från sin ohyggligt obekväma position ser hon suddigt ett halvdussin människor, eller är de ändå fler, ansikten som skymtar mellan hennes upplyfta, fastspända ben, upprörda röster.

Hon förstår inget. Men hon vet. Hon vet att nu är det bråttom. Hon går inom sig själv – mitt BARN – greppar en värk, samlar hela kroppen i en enda lång, mjuk utandning, känner en enorm kraft gå från hjässan och neråt och där, då, då föds barnet.

Hon hinner bara oroa sig i en evighetslång sekund innan barnet skriker.