Han vet vart det lutar redan när han kommer in genom dörren. Det är mörkt i hallen och mörkt i vardagsrummet, som om höstskymningen därute tvingat sig in i deras lägenhet.
Nu vet han att hon sitter i köket. Ledsen. Kanske full.
Han suckar och hänger av sig jackan, kliver ur skorna, hittar sina tofflor, känner i hela kroppen hur han inte orkar. Det är alltid hennes. Hennes hopplösa jobb, hennes knäppa familj, hennes krassliga gamla farmor, hennes onda knä, hennes risiga hår.
Själv har han bara vardag, och den är väl dräglig. Inte mycket att tala om.
Han går ut i köket. Lika bra att dra tanden med en gång.
Där sitter hon mycket riktigt och slokar över en kopp te. Te är bra, bättre än vin i alla fall.
”Hur mår du” frågar han försiktigt.
Bra skrivet, gillade perspektivet.
SvaraRaderaBra med insikten att man själv bara har vardag.
SvaraRaderaSkitjobbig situation. jättebra tyckte jag
Bra. Skulle testa med att vara mer affirmativ och konstatera att höstskymningen tvingat sig in.
SvaraRaderaKäns som mannen, liksom jag, är en ganska människa.
SvaraRaderaLever sin vardag utan "ups and downs"
Det här tycker jag var mycket bra. Gillade perspektivet, känslan av att vara "medberoende", den som står bredvid och förväntas "ta hand om".
SvaraRaderaHåller med marie. Du har lyckats fånga bilden bra
SvaraRaderaMycket bra. (Har dåligt med ord ikväll, men tyckte om.)
SvaraRaderaGillar även jag. Bra känsla i betraktelsen.
SvaraRaderaUttrycksfullt och definitivt inte oviktigt.
SvaraRadera