Tema: En dagdröm

”Ålderdomen behöver nog inte vara så svår, ändå”, sa Alice med en diskret liten nick åt den gamla farbrorn tvärsöver gatan. ”Där sitter han i sin hammock hela dagarna och dricker sin kaffetår och äter sina kex. Följer med i livet på gatan, ler lite … han verkar då väldigt lycklig.”

”Det har väl med personligheten att göra också”, sa Nadja. ”Vissa lär sig av livet. Blir mer ödmjuka, lär sig ta vara på dagen och allt det där.”

”Jag undrar vad han tänker på när han sitter där.”

Där borta i den röda hammocken hade Henry märkt att de talade om honom. Deras intresse fick Henry att avbryta en av sina favoritfantasier, den om brevbäraren, för att istället ägna sig åt en om Alice.

Du går in i mitt hus, drömde Henry. Jag visar dig bilderna på din unge, bilderna där hon klottrar ner väggarna på kiosken. Du frågar vem som tog dessa foton. Jag säger att det ska du inte bry dig om. Du frågar vad jag har tänkt göra med dem. Det beror på dig, säger jag menande. Det blir tyst. Jag väntar tills du börjar se riktigt osäker ut. Ta av dig kläderna, säger jag då. Du tvekar. Jag pekar menande på bilderna. Du rodnar, händerna vandrar upp mot blusens knappar, det är den gröna silkesblusen som formar sig så vackert runt din byst. Du börjar knäppa upp den. Jag kan se att du undrar vad jag har tänkt göra med dig. Jag ler. Du har börjat säga dig själv att jag är gammal, harmlös, en fluktare av enklaste sort. Du kommer att intala dig själv det tills du ser filmkameran och mina speciella saker som jag har lagt i ordning bara för dig.

Han rös av välbehag. Resten av dagdrömmen sparade han till senare. Nu var det dags för en liten kopp kaffe till.