Tema: Att vara tydlig.

Någonstans där gick gränsen.

Att stå där med någon annans frukostrester och sitt eget odruckna kaffe, som dessutom saknade mjölk, det var för mycket. Kärlekens rosa flor lyftes från Mias ögon. Anders var inte gulligt otvungen. Han var slarvig och lat. Att de inte grälade var inte för att de var så goda vänner utan därför att hon lät honom. Lät honom välja film, lät honom slippa diska, lät honom göra … så här.

För ett ögonblick kände hon verklig avsmak, ville bara packa och gå. Fastän det var hennes lägenhet. Sedan tvekade hon. Hon älskade ju Anders. Visst gjorde hon? Men han måste ändra sig, så här kunde det inte gå till. Hon måste tydligt markera att det var dags för honom att växa upp, att det verkligen var på tiden.

Hon skulle minsann inte plocka undan efter honom. Tappert satte hon sig ner vid det smuliga köksbordet (hon hatade smulor), tappert drack hon sitt äckliga mjölklösa kaffe, ställde sin kopp ursköljd i diskhon och lämnade hans elände där det stod.
Där skulle det få stå hela dagen. Rätt åt honom.
Där skulle det få stå hela dagen, medan hon jobbade. Där skulle det få stå och äckla ner hela hennes kök. Det var nödvändigt. Hon måste vara tydlig.

Tema: Att hävda sig

Ingen mjölk.
Naturligtvis hade Anders tagit den sista mjölkslatten och där stod Mia med sitt kaffe. Svart. Hon avskydde att dricka det svart.
Först struntar han i att handla på hemvägen, ”för vi har allt viktigt hemma”, tänkte Mia surt. Sedan lämnar han mig ingen mjölk. Inte ens några symboliska droppar.

På köksbordet låg det smulor och kanten av en ostsmörgås. Där stod också ett urdrucket juiceglas och en djup tallrik i vilken det såg ut att ha varit flingor och mjölk. Cornflakes.
Jag ska säga honom ett och annat, tänkte hon. När han kommer tillbaka från toan.

Från hallen: ”Hejdå älskling, jag sticker nu! Tar du undan? Puss, puss!”
Klicket från ytterdörren hördes innan hon hunnit svara.

Tema: Snål.

Min farfar var smålänning. Ni vet vad man säger om smålänningar.

Farfar var en hejare på återvinning innan begreppet ens var uppfunnet. Ingenting slängdes som inte var bortom all räddning. Utslitna kläder syddes om, lappades, stoppades, och blev så småningom till trasmattor, möbelstoppning, lappar, näsdukar och skurtrasor. Några mängder av förpackningar att slänga eller ta vara på blev det inte eftersom mjölken bars hem i kanna, brödet bakades i huset, fisken kom från sjön och fläsket direkt från grannens gård. De konservburkar som användes (oftast av mina föräldrar) snyggade han till kanterna på och förvandlade till fina förvaringskärl för allt möjligt från knappar till udda spik.

I farfars bokhylla stod det propagandaskrifter från andra världskriget. ”En svensk tiger” handlade om spionage och hade en blå-och-gulrandig tiger på omslaget. Där fanns också en broschyr om hur man ansökte till lottakåren.
Farfar slängde ingenting.

Men det som kanske allra bäst beskriver min farfar är historien om hur hans gård fick elström. El var ju praktiskt och det ville farfar gärna ha, men någon större lust att betala för den hade han inte. Sagt och gjort alltså, iväg till närmaste ledningsstolpe med lite hemgjord kopparkabel och några rejäla järnspikar.
Farfar kortslöt hela Kronobergs län.
Det kan mycket väl vara svenskt rekord.

Tema: Tvål

Pa ra, pa ra ra ram,
Pa ra ram, pa ra ra ram,
Pa ram, pa ram,
Pa ra ra ram,
Pa pa pa, pa ra ra ram,
Pa ram, pa ram,
Pa ra ra ram,
Da da!

Nu börjar ”Lödder” …

Ännu efter närmare trettio år

Minns jag tydligt signaturmelodin


Skrattar tillsammans åt Jessica Tate och de andra

Kan för en gångs skull dela humor med min mamma

Som annars bara älskar Jaques Tati och Dario Fo

Och Charlie Rivel som är den där clownen som gråter.

Tema: Ett fint besked.

Något var fel på kattan. Hon ville inte äta och strök runt i huset utan ro, jagade efter sina människor och krävde uppmärksamhet med jamanden som lät gällare och gällare.
Kunde det vara råttgift? Det var musår i markerna och kattan var en framstående jägare.

Matten kände på kattans buk. Den kändes lite spänd, och när hon klämde på magen jamade kattan ännu mer.

”Nej nu är det jag som tar kattan till doktorn”, sa matten.

Hussen grymtade lite. ”Katter brukar då klara sig själva, hon piggnar till snart ska du se.” Men han var redan på väg efter kattväskan.

Veterinären var hygglig och gav dem en akuttid på stubben. De fick lämna in kattan med väska och allt och så fylla i pappren medan kattan redan låg på undersökningsbordet därinne.

Nervpirrande minuter gick. Sedan kom en ung praktikant ut och gav dem ett papper. Kanske var det en fråga huruvida kattan skulle kremeras eller ej, de vågade knappt titta, varför skulle de annars få ett papper? Vad får man för papper på en djurklinik?

Där stod:

”Er katt SMULAN har nedkommit med TRE friska kattungar.”

Tema: Storslaget.

Åskan går över älven. Lika bra att tända fotogenlampan och planera en kall middag, snart finns det ingen el.
Stora ficklampan plockas fram och det kontrolleras att den har batterier som fungerar.
Barnen vet vad som väntar, plockar fram brädspel som inte kräver så mycket ljus, går på toaletten en extra gång för att slippa göra det i mörker lite senare. Pappan brer smörgåsar, noga bevakad av den hoppfulla hunden. Mamman blandar saft och fyller på fruktskålen. Det är bra om man låter kyl och frys vara tills strömmen är tillbaka, ibland är den borta länge.

Det dundrar där ute. Lamporna blinkar till, så blir det mörkt och alldeles tyst i huset. Vind, åska och regn hörs tydligare nu utan musiken, teven och surret från alla apparaterna. Plötsligt känns ovädret så nära inpå.

De samlas runt bordet med hunden vid fötterna. Det dämpade ljuset från fotogenlampan gör det precis nätt och jämnt möjligt att spela Monopol. Minsta barnet får sitta i mammas knä och spela så att alla får plats.

Det är tryggt att sitta tätt tillsammans när åskan dånar som värst, när blixtarna slår så det blir fosforvitt inne i köket. Stormen är så stor där ute och människorna härinne är så små.

Tema. En bagatell

Jag kliver ut till min favoritsten, gör i ordning mitt fiskespö. En liten krabba kilar runt bland klipporna bredvid mig i jakt efter något ätbart. Vattnet kluckar rytmiskt där det slår mot den sandgula klippan, och framför mig färgas himlen i rosa och lavendel när solen börjar gå ner.

Det brukar vara gott om fisk här. Sommarabborre, nattfena, glansig starkfisk. När jag har fiskat färdigt ska jag göra upp en eld och halstra min fisk.

Fördelen med tecknade fiskar är att man inte behöver rensa dem. Inga fjäll, inga otäcka inälvor, ingen gallblåsa som kan spricka.
Det går utmärkt att packa ner högvis med nygrillad fisk i ryggsäcken.
Min eld kan inte heller skada klippan jag står på. Jag kan inte skräpa ner. När jag vadar iland blir jag inte blöt.

Det är en märklig frihet i det.
I lugn och ro agnar jag mitt bete och betraktar solnedgångens skimrande skådespel över vattnet. Det här är höjden av World of Warcraft för mig.

Tema: Något simpelt

Grannpojken visade upp en stor, tjock groda som han hade i en hink.

”Imorgon ska pappa döda den och visa mig hur den ser ut inuti”, sa han stolt.

Bella och Josefin bestämde sig omedelbart för att rädda grodan.

De var systrar och så nära varandra i ålder att de flesta som träffade dem inte kunde gissa vilken syster som var äldst. Bella och Josefin hade också väldigt mycket gemensamt, bland annat kärleken till djur och en fundamental avsky för otäcka pojkar (och deras pappor).

Det krävdes lite planering. Grannfamiljen var ofta uppe sent på sommaren, så att smyga in på tomten och släppa ut grodan ur hinken utan upptäckt skulle inte vara görligt före midnatt. Säkrast vore nog att vänta ännu lite längre.
Det var sommarlov och flickorna fick vara uppe sent, men inte hur sent som helst. Och springa ut mitt i natten fick de verkligen inte.
Första steget skulle alltså vara att diskret hålla sig vakna. Sedan gällde det att smyga ut, rädda grodan och smyga tillbaka in.
Lättast var detta att göra från källaren. Där fanns ett hobbyrum med en gästsäng som flickorna lånade ibland när det var riktigt varmt ute. I källaren var det alltid svalt.
Från detta hobbyrum kunde man med viss lätthet tassa in i tvättstugan. Där fanns det små låga fönster under taket; tog man sig upp till ett sådant kunde man krångla sig ut. Det var en utmärkt smitväg eftersom bara ett barn kunde använda den och vuxna har en tendens att förbise sådant som de inte själva skulle kunna göra.

De fick utan vidare sova i gästrummet. Där höll de sig vakna med öronen på spänn eftersom mamman alltid kom ner och såg efter om de sov, rätt vad det var. När hon gjorde de låg de trovärdigt ihoprullade under täcket och Josefin som var lite av en skådespelare snarkade lätt.
Hade mamman känt på sänglampan hade de åkt dit eftersom den var nysläckt och alldeles varm. Men det gjorde hon inte.

Därefter var det lättare att vara vaken, för nu kunde de tända i taket och faktiskt leka. Så länge de var någotsånär tysta kunde ingen höra dem. Ett par timmar förflöt med hjälp av Barbiedockor och kinaschack.

Sakta men säkert steg spänningen. Än så länge hade de ju inte gjort något, egentligen, men nu skulle flickorna klä sig mitt i natten och smita ut ur huset. Det var ett äventyr. Ett viktigt äventyr, grodans liv hängde ju på det.

Det var dags för "Operation Rädda Grodan".
På med kläderna och iväg mot tvättstugan. Den gamla träningscykeln som stod därnere fick tjäna som stege. Bella klängde ut genom fönstret utan problem. Josefin hade just börjat fundera över hur smalt fönstret såg ut och att hon själv hade växt en hel del sedan sist då det plötsligt hördes steg i källartrappan.

Det måste vara mamman. Ibland lade hon i en extra tvätt innan hon gick och lade sig, och hon hade inte sällan riktigt sena vanor.

I panik kastade sig Josefin uppför cykeln och ut genom fönstret, grävde ner händerna i den mjuka myllan utanför och drog för allt vad hon var värd.
Och fastnade på mitten. Hennes collegetröja korvade sig i midjan, den var nerstucken i Josefins byxor och trycket mot fönstret hade klämt ihop tröjan till ett simringsliknande bälte.
”Jag sitter fast” väste Josefin till Bella. ”Tröjan måste av.”
Hon visste att de inte skulle hinna, mamman skulle komma in i tvättstugan och se hennes sprattlande ben ovanför cykeln. Det var över. De skulle få otroligt med skäll och grodan var dödens.

Bella slet i tröjan för allt vad hon var värd. Under några sekunder var det svårt för Josefin att andas, med tröjan över ansiktet och sitt mittparti svårt ihopklämt. Sedan lossnade tröjan med ett ryck.
Josefin tog sig ut genom fönstret så snabbt hon kunde.
Ena örat gjorde ont, det hade följt med tröjan en bit och sved. Hon hade skrapsår på både magen och ryggen. Men inget argt mammatjut hade hörts. Mamman måste ha varit på väg till bänkfrysen och inte till tvättstugan.

På något sätt kändes det snöpligt att ha kämpat så utan att det behövdes. Fast det viktiga var ju ändå att de inte hade åkt fast.
Försiktigt sköt de igen fönstret utan att stänga det ordentligt.
De tassade iväg i den halvmörka sommarnatten.
Över den egna tomten.
In på grannens.
Deras hjärtan slog hårt. Grannens tomt var bara öppen gräsmatta, såg någon ut så fanns det ingen chans att de inte blev upptäckta. Måtte alla därinne sova.
De tog sig fram till husknuten där hinken stod.
Locket var av till hälften och stenen som legat på för att hålla ner locket låg nu på marken.
Hinken var tom.

Utan ett ord tassade de tillbaka, kröp in genom fönstret, smög tillbaka till gästrummet och bytte till sina nattlinnen. Josefins skrapsår sved.

”Ja det gick ju lätt”, sa Bella.

Tema: Att tolerera

Ingen vill vara obekväm. De sitter där och fikar, och äckliga Artur brer som vanligt ut sig om allt sex han haft i helgen.
Alla andra skruvar på sig, kvinnorna värst. Ingen säger något, ingen vill vara den som stör fikaordningen och därför får Artur hållas. Och hålls gör han; bredbent sitter han där och mumsar wienerbröd och håller låda om vilken fin liten hora hon var, tjejen han träffade i helgen.

Naturligtvis utgår alla ifrån att han dessutom ljuger. Artur är inte bara rejält fet, han är också ful och motbjudande och klär sig i tajta, tvättblekta kläder som gör saken ännu värre. Han är tunnhårig och har gula tänder, ögon som ständigt är rödkantade och riktiga korvfingrar. Det enda man inte kan säga om Artur är att han stinker, för det gör han inte. Han tvättar sig ofta. Det är bara om man står riktigt nära honom som näsan kan fånga upp en söt underdoft, en liten aning om något ruttet, en rötmånadsdoft som kommer från någon obekant del av Arturs kropp.
Detta är inget som stör hans arbetskamrater eftersom alla sorgfälligt undviker att stå särskilt nära Artur.
Men som han ser ut är det självklart ingen som tror på hans historier, att han varenda helg skulle gå ut och ragga tiopoängare som kastar sig in i erotiska äventyr med honom. Det är klart att han hittar på.
Kanske är det därför ingen kommenterar ens när han går på som värst om analsex och stryplekar.
Kanske är det rentav någon som tänker att det är fint av gruppen att tolerera stackars hopplösa Artur. Han kan ju inte ha det för lätt, som han ser ut. Och så otrevlig som han är. Han har inga vänner, åtminstone inte på jobbet.

Artur ser inte på saken på samma sätt. Han älskar sitt jobb och sina kamrater. Här kan han vara sig själv, här håller alla med honom. Inget tjafs om feminism och jämlikhet här inte, på den här arbetsplatsen vet alla hur kvinnorna egentligen är och vad de vill ha.
Han är van att bli avvisad, slamporna ränner efter de rika killarna förstås, de med dyr bil och fina kostymer. Det gör honom ingenting. Ibland lyckas han få tag i en kvinna ändå, någon som inte kan försvara sig, som är för full eller för ensam och svag eller bara för rädd.

Det sköna är att han bara behöver frisera sina historier lite, lite grann på jobbet. Han delar upp dem så de räcker lite längre, så att han har något nytt att berätta varje måndag. Och så plockar han bort lite småsaker så att det inte låter olagligt. Fast egentligen tror han att de flesta på jobbet vet. Vet precis vad han gör. I hemlighet håller de med honom om att det är rätt, annars skulle de inte sitta där och njuta av hans historier.

Tema: Ett rekord

Tolv tusen niohundrasextiofem jultomtar.

Samtidigt.

Det måste ha funnits gott om lyckliga lösskäggsförsäljare i grannskapet.

Tema: Oväsen

Man måste akta. Får inte skrika. Inte tjoa.
Mamman har huvudvärk och måste sova. Då måste leken vara alldeles tyst.

Först är barnet noga men sedan hittar Anna som bor på hörnet på en plommonlek: Man tar ett gult plommon och springer i cirklar på den stora mattan i vardagsrummet och så måste man räkna högt till tolv innan man får äta plommonet och ta ett nytt. Flest kärnor vinner.
Det är roligt så det kittlar i magen, hakan blir klibbig av söt plommonsaft, händerna kletar, ena handen är full av kärnor och barnet räknar dessutom bättre än Anna trots att Anna är ett helt år äldre.
”… tio, elva, TOLV” skriker barnet i vild förtjusning och proppar in ännu ett plommon i munnen.

Då står mamman där. Rufsig i håret och med munnen i ett smalt streck. Det är vitt runt munnen, det betyder att mamman är riktigt arg.

”Får jag tala med dig lite, Ellen” säger mamman med en röst som är lite ostadig, det hörs att hon anstränger sig för att inte bli vass och otrevlig. Barnet vet, mamman vill vara gullig så länge Anna hör. Alla älskar barnets mamma. ”Du har världens bästa mamma” säger hennes vänner hela tiden.

Inne i barnet kämpar glädjen lite till, det spritter fortfarande i magen när barnet går ut i köket med mamman.

Mamman tar ett hårt tag om barnets arm, böjer sig ner och stirrar barnet rakt i ögonen.

”Vet du hur det låter när du skriker sådär”, väser hon. ”Som om du är en idiot. Du blir dum och barnslig när Anna är här. Springer runt som en liten barnrumpa, du är sex år Ellen och ingen bebis. Jag är riktigt besviken på dig.”

Barnet slocknar inuti. Där glädjen bodde finns det nu bara en klump slarvigt tuggat plommonmos och det smakar äckligt i munnen, nästan som om hon måste kräkas.

Mamman tar ny sats, hon är inte klar än.

”Ibland undrar jag om det inte är något fel på dig. Du vet ju att jag har huvudvärk, varför bryr du dig inte om andra människor? Har du inget hjärta i kroppen? Hur kan jag ha fått en så hänsynslös dotter!”

Reflektion

Ingen puff idag. Kanske lika bra det för min del.

För det första har jag varit i farten hela dagen och därför värker min högra arm igen.

För det andra hände mig en kliché igår: En nyhet slog ner som en bomb.

Nyheten: Jag är med barn.

Jag är 41 år gammal, ammar fortfarande min lille plutt, och har haft en närapå sexbefriad månad på grund av knepiga arbetstider och lite annat krångel. Men det hindrade inte naturens gång, uppenbarligen.

Så jag är egentligen för glad för att skriva.

Tema: Att famla

Allen reste sig ur stolen för att fylla på sin kopp med mera naffe. Han såg att det blinkade på kontrollpanel två; det betydde anrop.

Han traskade över till panelen och satte på högtalaren.

”DX3 Petunia, det här är kontrollen på station Gibnes FN. Ni har lämnat er anloppskurs. Jag upprepar, ni har lämnat er anloppskurs. Svara.”

”Gibnes FN, det här är DX3 Petunia, vadå lämnat vår anloppskurs? Vi följer koordinaterna ni skickade över.”

”Negativt, ni har slutat justera och befinner er på kollisionskurs med oss.”

Vad i helvete?

Allen slog upp den egna kursen på närmaste skärm. Det var sant. Hur var det möjligt? Han sökte efter en rapport från autopiloten men det enda han fick upp var en liten skylt med ”ur funktion”.

Ur funktion?

Paniken närmade sig.

”DX3 Petunia, det här är Gibnes FN, kan n i åtgärda kursen? Svara.”

Vänta, vänta, vänta … Allen försökte samla tankarna. Gå över till manuell styrning? Han kunde inte be skeppsdatorn docka, den skulle bara skicka uppgiften vidare till ”rätt” autopilot och den var ju sönder. Skitsystem.

Han kunde förstås försöka laga autopiloten. Hur sannolikt var det att det skulle gå att göra fort nog när han inte ens visste vad felet var?

Han måste välja. Han valde manuell styrning.

”Vi går över till manuellt”, sade han högt, satte sig ner i pilotens stol och slog av autostyrningen.

Omedelbart dök det upp en liten ruta på skärmen.

”Driftstörning. Driftstörning åtgärdas.”

Ett lågt susande hördes när fläktsystemet stängdes av och en sekund senare försvann belysningen, utom det svaga ljuset från skärmar och instrument.

Det började gå upp för Allen att han mycket väl kunde dö här.

Tema: Att njuta.

Han fyllde sin bägare till randen. Att det föll ett par droppar från kannan så att hans ena spetsmanschett fick en ful fläck struntade han i. Det var ju inte som om resten av dagen skulle gå åt till något viktigt. Nu väntade ytterligare ett tråkigt möte om bygget av den nya stadsmuren. Bara tanken på det fick honom att ta en djup klunk av det söta vinet och fylla bägaren på nytt. Hela projektet var idiotiskt och störst av alla de inblandade idioterna var hans far, som krävde att han deltog.
För att ”lära sig”. Lära sig vad, mer exakt? Att murbyggen är dyra och på något mirakulöst sätt blir dyrare och dyrare medan man bygger, var det lärdomen? Eller var det att vissa människor anser att ett sammanträde som tar mindre än två timmar är ett personligt misslyckande?
Sekunden han fick ärva skulle banne mig hela det eländiga länet ut på försäljning. Hans liv skulle inte handla om att förvalta, han var större än så. Klokare än så. Tråkiga möten och politik, när det fanns vin och teater och vackra damer som man kunde ägna sig åt.

Tema: Att bli upptäckt.

Ombord på rymdstationen började en varningslampa blinka på Hazzie Tassins kontrollbord. Hon slog upp larmförklaringen på sin skärm och insåg omedelbart allvaret.

DX3 Petunia, ett fraktskepp i viktklass tolv, var på väg rakt mot dem. Av siffrorna att döma hade hon varit på väg att docka och hon var mycket riktigt klarerad för dockport två. Sedan hade något gått fel för nu låg mastodontskeppet och gled fram mot dem i en uppenbar kollisionskurs.

Hon slängde en blick på automatanropen, kommunikationen mellan deras dator och skeppets. Allt såg ut som det skulle de första fem anropen men sedan hade DX3 Petunia slutat svara.

Nu gällde det att snabbt få kontakt med personalen ombord på fraktskeppet. Det rörde sig om kanske tjugo minuter, sedan skulle det vara för sent att räta upp kursen och katastrofen skulle vara ett faktum. Hazzie kände hur kallsvetten bröt ut och fick hennes gråa arbetsuniform att klibba mot kroppen.

”DX3 Petunia, det här är kontrollen på station Gibnes FN. Ni har lämnat er anloppskurs. Jag upprepar, ni har lämnat er anloppskurs. Svara.”

Tema: Att sova

Varför beskriver poeterna döden?
Det är såningsmän och mörka smycken,
Orfeus och Euridike,
Sten på gravarna
Och den där supen som tröstar när graven ter sig alltför djup.

Finns det inte i alla dessa bilder
En viss förtjusning,
En vild förhoppning?
En hemlig längtan efter sömnen.

Ferlin var åtminstone ärlig.
Han bekände sin längtan
Dit där björken aldrig står vit.

Tema: Envishet

Ont, skriver puffen
I alla fall, trots armen
Vet bättre. Envis.

Tema: Att snurra

Min pappa var visserligen inte särskilt händig, men han tillhörde ändå en generation som bar på ett praktiskt arv. Han kunde tillverka sina egna fiskedrag, raka sig med rakkniv, bygga en gärdsgård, ympa äppelträd.
Han kunde också ta en vanlig hasselnöt, borra ett hål i den och med hjälp av en smal pinne och ett snöre förvandla alltsammans till en utomordentligt rolig snurra.
Dessa snurror tillhörde mina käraste leksaker som liten. Oftast dök de upp runt jul. Det var ju då man hade hasselnötter på bordet.

Som vuxen och själv förälder fick jag för mig att återuppfinna denna utsökta leksak. Jag tyckte mig komma ihåg exakt hur den sett ut. Sagt och gjort, materialet samlades ihop och sedan följde ett antal frustrerande timmar. För hur jag än försökte snurrade inte nöten. Jag fick nöja mig med minnet.

Jag kan inte göra mina egna fiskedrag heller, trots att pappa visade mig så många gånger hur man gjorde.
Min generation är inte historielös, som vissa påstår. Men den är fullständigt opraktisk.

Tema: Att hitta

Jag hittar dig försjunken i Aftonbladet
Vet så väl att det är meningslöst att tilltala dig.
I detta ögonblick
Är din verklighet inte min

Det som för mig ser ut att vara sportsidorna
Är för dig en port ut ur världen
Du kunde lika gärna vara Symeon,
I upphöjd ensamhet på pelaren.

Tema: Att hinna

Den älskades liv
Många många långa år
Alldeles för kort

Tema: Något nära

Eftersom den autopilot som skulle sköta dockningen aldrig någonsin hade krånglat satt Allen och kopplade av medan det stora, klumpiga fraktskeppet sakta närmade sig rymdstationens dockport.

Hela proceduren brukade ta ungefär en timme. Ibland två. För det första gick alltsammans i maskfart, för det andra skulle stationen ge klartecken både innan anlopp och innan dockning och det kunde ta en stund.

Därför var det här något så sällsynt som en äkta paus. Allen hade försett sig med en rejäl kopp naffe (”Nästan kaffe!”) och en sporttidning som han bara hade läst något halvdussin gånger redan.
Han pillade fast koppen mellan två gråa hållare som egentligen var till för holoskivor, önskade att det hade gått att skjuta tillbaka stolen som naturligtvis satt fast i golvet, och slog upp tidningen tvärs över instrumentbrädan.

Ett par minuter senare var han djupt försjunken i en prestandajämförelse mellan två airbikes.
Under hans tidning hade en diskret liten knapp börjat blinka. Hade den blinkat rött istället för att blinka i en blygsam skär nyans så kanske det hade synts genom tidningen. Men nu gjorde det inte det.

Hade Allen sett den blinkande knappen så är det troligt att han hade insett att autopiloten inte längre fungerade.
Hade det funnits en kapten på skeppet kanske denne hade märkt att skeppet plötsligt slutat korrigera sin kurs och nu var på väg in i rymdstationens vägg, långsamt men obönhörligt.

Fraktbolaget gjorde en rejäl besparing sista varvet när de kapade bort hela personalen utom Allen. Trots allt var ju allting datorstyrt och automatiskt nu för tiden.

Tema: Något avigt

Tröjor, halsdukar, vantar, tossor, mössor, benvärmare, filtar, överkast, kuddöverdrag.

I åratal har hela släkten fått mjuka paket. Vuxna har tackat av artighet och ibland av glädje. Det har varit fina kläder för det mesta. Barnen har varit mera otacksamma, mjuka paket är ändå mjuka paket och vad bryr sig en sexåring om en halsduk. ”Den är stickig!” har varit den vanligaste kommentaren.
Utom från lille Bengt. ”Jag ville ha godis” har varit hans stående klagomål.

Kilovis med stickat har hon presterat, Britt-Marie. Säkert hundratals kilon, släkten är stor och åren har gått.

Nu vill inte händerna mer. Det gick bra ännu när fingrarna kroknade av reumatismen, visst värkte händerna ibland men hon stickade på ändå. I köksvrån, i soffan framför teven, i mysfåtöljen om kvällen. Men nu måste hon äta kortison menar doktorn och fingrarna har svullnat. De greppar dåligt runt stickorna, virknålar går inte heller.

Lamslagen sitter Britt-Marie med en filt över sina gamla knän. En köpefilt som hennes dotter har gett till henne.

Tema: En semester

Jag stirrar på det otäckt tomma pappret, skriver dit rubriken så att jag åtminstone slipper den orörda ytan.

MITT SOMMARLOV

Jag skriver det med stora bokstäver, låter rubriken ta upp tre rader. Kravet är tre papper, varje papper har trettio rader, nu är jag redan av med fyra. Nej, fem. Tre för rubriken, sedan kan jag hoppa över två innan texten börjar. Det ser snyggt ut.

Det går nog bra att lämna några rader tomma i slutet också, så då måste jag pressa ur mig sådär en åttio rader nu.

Stryker under rubriken för att vinna lite tid. Två gånger. Nu är det gjort, nu måste själva skrivandet börja.

Det här mardrömsämnet som man ska pina sig till att skriva om i början på vartenda läsår presenteras som om det vore roligt. Lite ljusgult sådär och man kan nästan ana lite midsommarblomster som kryper runt i bokstäverna. Så jag antar att jag ska skriva att jag badade ute i Maltesholm och att jag var med och grillade hos grannen. Lite, lite av ytan av min sommar.
Det som var under ytan hjälper knappast upp betyget. Att mamma som vanligt var full större delen av tiden, semester är lika med fjorton helger i rad för henne. Att jag blev så leds på henne att jag drack körsbärsrom fastän det smakade vidrigt och sedan spydde i Barbros hallonbuskar och skämdes för att jag var precis som morsan. Att jag var fast i stan hela sommaren för att mormor har cancer och inte orkar med något annat än att dö. Att min sommarkanin blev inställd som straff för att jag fick IG i engelska. Det finns massor jag skulle kunna skriva men det är inte sommarmuntert på något minsta vis.

Så jag skriver med möda en intetsägande text om en sommar som aldrig fanns.
Ingen orkar med min verklighet. Inte jag heller.

Tema: Dagen efter

Dagen efter att det stora regnet hade börjat falla var det fortfarande många som fnyste åt Arken. Det var ju trots allt inte första gången det regnade lite. Eller mycket.
Att det sedan varit tal om undergång och syndaflod gjorde ju sitt till. Nu skulle förstås varje lite regnväder vara Det Stora Regnvädret. Varje förnuftig människa visste ju att det var så, först gick någon profet runt och skrämde upp alla och sedan såg de uppskrämda järtecken i minsta lilla. Så att exempelvis lite dåligt väder plötsligt var Herrens straffdom.

Tema: Något skirt

”Titta Lata”, sa han, ”jag har fixat bröd från ditt hemland. Fick syn på det inne på Coop och tänkte direkt att det kan vi ju äta till frukost.”

Han svänger runt med två plastpåsar som det står naanbröd på. Lata blir förtjust, Mattias är verkligen omtänksam. Det är när han gör sådana saker som hon vet säkert att han är rätt val fastän hennes föräldrar och tant Asha kommer att ta vansinnigt illa vid sig. För dem är Mattias fel på alla upptänkliga sätt, att han är svensk och inte indier, sekulariserad kristen (antar hon, hon har inte frågat) och inte hindu, det är bara början.

Det spelar ingen roll, intalar hon sig. Mattias är hennes hjärtas val och hon är en fri, modern kvinna som bestämmer själv.

Han slänger ner naan-påsarna på köksbänken. Det är ett väldigt kompakt kök, egentligen mer en vrå med en bardisk som skiljer köket från vardagsrummet. Det är vid den bardisken som Lata nu sitter och därifrån kan hon tydligt se att köksbänken är smulig. Det får henne att rysa till, hon är inte uppfostrad att tåla ett smutsigt kök.

Mattias skär lite yvigt upp brödpåsarna med en kökskniv, fiskar ut brödet, läser på påsarna. ”Ahaa” säger han, slänger deras naan på en tallrik och hystar in den i mikrovågsugnen. Häller upp hett vatten i två koppar, slänger i tepåsar (påste; hennes mamma skulle hellre dö än servera påste), väntar på pipet från mikron, rycker ut tallriken.

”Gott det luktar” säger han och andas in ordentligt. Lata kan inte känna någon doft av nybakat alls men nickar lydigt. Det är väl roligt om han tycker om ”hennes” bröd.

Han plockar ut bordsmargarinet ur kylen. ”Det står smält smör på påsen men margarinet smälter väl på brödet, det är ju varmt.”

Han brer frikostigt. ”Vilken tur att jag gillar lite mulliga tjejer, indisk mat är ju rätt fet.”

”Smaklig måltid”, säger han och svänger elegant ner tekopparna och brödtallriken på bardisken. Han har värmt fyra bröd, det kan de ju knappast äta upp, men att dela tallrik är riktigt romantiskt, mittemot varandra, hon på en barstol och han stående på kökssidan.

Brödet ser kladdigt ut snarare än glansigt och han har inte lagt fram servetter. Försiktigt lyfter Lata ett bröd till munnen, hon vill inte spilla fett på kläderna och håller ena handen under för säkerhets skull.

Det luktar konstigt på nära håll. Inte alls som naan brukar, utan fränare. Hon kommer inte på någonting som doften liknar.

Lata tar en tugga. Brödet är svampigt och underligt men det är inte det värsta. Det värsta är fettet. Det smakar förskräckligt, lite som oljan hennes far använder till sina verktyg. Hon får kämpa för att svälja.

”Vad smaskigt”, säger han. ”Indiskt brukar vara lite för starkt för mig annars men det här kan jag vänja mig vid.”

Det kan inte jag, tänker Lata och får tårar i ögonen. Hon älskar Sverige men plötsligt saknar hon så det värker, hon saknar doften av kardemumma och anis, de efterlängtade ropen från halva-försäljaren, den sötsura tamarindjuicen, morgonsången från de små svarthuvade sparvarna som bodde i trädet utanför hennes fönster hela vintern.

Men mest av allt saknar hon desi ghee, det fina, ljuvligt nötsmakande skirade smöret som är det enda vettiga man kan hälla över ett bröd.

Hon blinkar bort de lömska tårarna och tittar på Mattias som äter med god aptit.

Kan hon välja en man som tycker att det går bra med smörjfett på bröd? Hur ska han kunna älska henne om han inte kan älska hennes mat?

Tema: Utsträckt tid

Nu vet hon att evigheten finns. Precis här, i den mjukt rundade skallen, i de perfekta miniatyrfingrarna, i den söta doften av vanilj och bomullsfilt.

Hennes nyfödda barn sover nära, nära. De delar samma värme och ögonblicket varar i oändlighet.

Tema: En stofil.

Ren-Hotep satte sig ner på sin sida av skrivbordet, noga med att se lugn och auktoritär ut eftersom han var rädd att den unga hettitiskan skulle få ett utbrott. Efter att ha talat med hennes far och fått noga förklarat för sig hur oerhört känslig flickan var så kändes det inte särskilt muntert att behöva komma med uppskakande nyheter.

Bäst att vara så saklig som möjligt. Ren-Hotep var inte van vid känsliga människor, sig veterligen kände han inga sådana. Att vara återhållsam och disciplinerad brukade dock ge god utdelning i andra sammanhang.

Därför förklarade han i bestämda ordalag att hennes far ambassadören inte velat ta med henne till Thebe i det skick hon var nu. Inte heller var det möjligt för honom att vänta med att resa tills hon kände sig bättre. Statens affärer kunde inte vänta så länge. Alltså skulle Maiziqqa stanna här på godset tills hennes far fann det lämpligt att skicka efter henne.

Han väntade spänt för att se hur hon tog det och hoppades innerligt att det inte skulle bli tal om några tårar eller, ännu värre, gälla skrik.

Först såg Maiziqqa lamslagen ut. Sedan bet hon sig i underläppen som hade börjat darra en aning.

”Har far … redan åkt?”

”Ja.”

Hon blinkade häftigt några gånger. Ren-Hotep kände att det var på sin plats att lägga till:

”Du är naturligtvis fullständigt trygg här. Min husläkare kommer att undersöka dig. Jag har sagt honom att han måste försöka hitta en kur som gör dig lugnare. Jag vet att han har någon rot som han ger de oroliga hästarna, kanske den kan hjälpa dig också.”

”En kur?” Hennes målade ögonbryn höjdes i en elegant frågande båge.

”Nu när du är i mina händer är det naturligtvis viktigt för mig att du mår bra” sa Ren-Hotep, och lade i tankarna till och att du inte stör friden i mitt hem.

”Men jag behöver ingen kur. Jag mår bra, jag blev bara lite skrämd av den där ormen. Far gjorde en för stor sak av det hela, jag är alldeles frisk och behöver ingen läkare …”

Han tystade henne med en handgest.

”Så, så. Din far och min läkare vet nog bäst, unga dam. Lite vila på avskiljda kvarter och en vettig medicinsk behandling och du ska se att du blir bättre. Vi har väldigt skickliga läkare här i Shem.”

När hon öppnade munnen för att protestera sa han med större skärpa:

”Det här är ingen förhandling. Du är mitt ansvar nu. Har du tänkt uppföra dig, eller måste jag låta vakten eskortera dig till dina nya rum?”

”Jag ska inte hitta på någonting”, sa hon blekt.

”Bra." Ren-Hotep tyckte nästan lite synd om henne, hon var så uppenbart ovan vid vettig uppfostran och hon var ju praktiskt taget vuxen. Försedd med klena nerver dessutom! Flickan skulle fara väl av att hamna i händerna på en riktig läkare och inte en barbarläkare från Hattusa. Det skulle säkert bli bra alltsammans. Dessutom skulle han slippa se mer av henne på en stund och det passade honom utmärkt. Livet kunde därmed återgå till de rutiner som han var så förtjust i, och detta trots den objudna gästen. Allt löste sig till det bästa.

Tema: Profil

"Men hang out their signs indicative of their respective trades; shoe makers hang out a gigantic shoe; jewelers a monster watch, and the dentist hangs out a gold tooth; but up in the Mountains of New Hampshire, God Almighty has hung out a sign to show that there He makes men." – Daniel Webster

Webster syftar på en synnerligen märklig klippformation. Från en viss vinkel kunde man tydligt se en gubbe i profil. Gubben hade utskjutande panna, skarp näsa och en fyrkantig, kraftigt framskjuten haka. En nutida människa skulle kunna ha upplevt en viss likhet med Marv, Mickey Rourkes karaktär i ”Sin City”.

Stengubben såg en aning grubblande ut, värdig, allvarsam, vaksam.

Förmodligen hade gubben funnits där i bra många år innan han ”upptäcktes” 1805. Flera tusen år, kan man anta, med samma tankfulla min.

Väl upptäckt blev han döpt till ”Old Man of the Mountain”. Och nu följde två hundra år av berömmelse. Gubben var nu symbol för New Hampshire, turistattraktion och (som synes av citatet ovan) symbol för hela den amerikanska pionjärandan.

Eller nästan två hundra år. Redan på 1920-talet hade turismen, trafiken och det försämrade vädret börjat tära på gubben. 1957 gjordes ett försök att täta diverse sprickor (eller riktigt djupa rynkor i pannan om man så vill) med stål, plast, cement, underbara moderniteter alltsammans. 1988 byggdes motorväg nedanför gubben. Kanske var det droppen. Stengubbar tänker antagligen ganska långsamt, och först 2003 hade ”Old Man” fått nog. Den andra maj fanns gubben där, morgonen den tredje gjorde han det inte.

Tema: Något tjejigt.

De satt på var sin sida om frukostbordet, han muttrade i sin tidning och avbröt sig bara för att irriterat skrapa ut det sista ur marmeladburken.

Hon var som vanligt olycklig och i full färd med att dölja det så gott det gick med små uppmuntrande repliker och nonsenskommentarer som han inte märkte eller fnös åt.

Möjligen var hon lite extra olycklig just denna morgon, eftersom det var hennes födelsedag. Han hade inte gratulerat eller på något vis markerat att han brydde sig om att det var hennes dag.

Han slängde i sig sista klunken apelsinjuice.

”Nu sticker jag.”

Hon rantade efter honom ut i hallen, som vanligt. Ställde upp sig för en puss i dörren, en kärleksvana som de av något skäl hållit fast vid.

”Älskling”, sa hon.

Han gav henne en irriterad blick, blicken hos en man som är på väg till ett viktigt jobb när han blir bromsad av ett tjafsigt fruntimmer.

”Ska … ska vi göra något i kväll?” Hon hörde själv hur vek och osäker hon lät.

”Nej, det tycker jag inte. Hej”, sa han och försvann.

Kvar stod hon, tillintetgjord. Det hade varit bättre att inte fråga, nu var hon alldeles grå på insidan. Han hade totalt glömt bort hennes födelsedag.

Om hon sa något om det till honom skulle han känna sig anklagad. Han skulle bli arg. De skulle gräla. Det orkade hon inte.Hon skulle inget säga. Men förr eller senare skulle han väl undra vart hennes födelsedag hade blivit av?

Hon … kunde flytta födelsedagen. Hade hon vetat att han skulle glömma så hade hon diskret påpekat något för flera dagar sedan. Det kanske inte var för sent? Hon kunde ju lika gärna fylla år den femtonde som den trettonde.

När han kom hem skulle hon försynt påpeka att hon fyllde år om två dagar.

Dagen förflöt. Inget vikariat idag så hon hade inget annat att göra än att gå hemma.

Posten rasslade till vid elvatiden. Två räkningar, lite reklam, ett grattiskort från en gammal vän. Handgjort, med massor av glitter och ett litet kollage med festbilder av henne själv. Hon fick gråten i halsen, oklart om det var omtanken som gjorde det eller om det var svårt att se sig själv ung och glad med partymössor och paraplydrinkar. Hur kunde det vara så få år mellan henne och flickan på bilderna?

Hon gömde kortet längst ner i sitt sängbord. Han fick ju inte se det nu, hon skulle smussla in det i posten på torsdag så att det såg ut som om det kom på hennes födelsedag. Den femtonde. Hennes nya födelsedag.

Han kom hem från jobbet vid halv sju, som vanligt, med en kasse från Systemet i handen, som vanligt, med två billiga flaskor rödvin i, som vanligt. Hon väntade honom i hallen, som vanligt, och han stegade rakt förbi henne, som vanligt.

”Det blir kyckling”, sa hon.

Han muttrade något till svar och försvann in på toaletten.

Nu gällde att smuggla in den nya födelsedagen i konversationen. Hon försökte över kycklingen och hoppades innerligt att det inte syntes hur nervös hon var.

”Måste du jobba sent på torsdag? Jag tänkte att vi kunde äta något extra gott kanske eftersom jag fyller år.”

”Fyller du år redan?”

”På torsdag”, sa hon med all tänkbar övertygelse.

”Jag hörde det” sa han irriterat. ”Försöker väl komma hem lite tidigare på torsdag då.”

Hon blev varm inuti. Problemet var löst och han brydde sig nog lite i alla fall eftersom han tänkte gå tidigare från jobbet på torsdagen. Han var bara glömsk. Hon älskade honom, inte gjorde det något att han var lite tankspridd.

Hon nynnade nästan över disken.

Telefonen ringde. Han svarade. Sedan stod han plötsligt där med luren i handen, vit i ansiktet och mörk på ögonen. Hon frös till is. Händerna kramade disktrasan så att det värkte i knogarna.

”Det var Mimmi. Hon ville gratta dig på födelsedagen.”

Tema: Dekaler

Kerstin sträckte på sig. Klockan var redan halv elva, hon var fortfarande i morgonrock och inte en rad hade hon skrivit.

Så här långsam var hon alltid dagen efter en middag med Stefan. Det tog henne en lång natts sömn att skaka av sig honom. Fick han sova över var hela nästa dag förödd. Så länge hans doft, hans skratt, hans varma hud följde henne kunde hon inte skriva om något annat och därför blev det inget skrivet alls.

Det var också därför deras relation stannade på den här nivån. Kanske älskade hon honom, men hon var inte beredd att släppa in honom i sitt innersta mer än korta stunder. Hennes liv var för ömtåligt, det kunde lätt gå i bitar. Särskilt skrivandet var känsligt.

Hon ville inte prata om framtiden med honom. Det fick förbli som det var. Stefan verkade också nöjd med arrangemanget och Kerstin tänkte ofta att det var tur att män var som de var, nöjda med det oföränderliga, ovilliga att utveckla saker vidare.

Kerstin drog undan den ljusblårandiga bomullsgardinen från arbetsrummets fönster. Vädret, mulet, det hade regnat, löven i björken var mörka av vätan. Det luktade gott därute nu. En promenad skulle kanske få henne att komma igång.

Någonting störde henne. Visst såg väl allt ut som vanligt därute, grusvägen förbi hennes hus låg lugn och öde, tomten var grön, de lila syrenerna blommade ännu, de vita däremot var nästan helt utblommade. Skottkärran stod borta vid glasäppelträdet, där hon hade lämnat den. Hennes bil stod på den grusade uppfarten … men? Vad hade hänt med hennes dekal? ”Min andra bil är en miljöbil” skulle det stå och det kanske det gjorde nu också, men här uppifrån kunde hon se att dekalen nu var rosa. Den skulle vara vit.

Sabla grannungar. Satt det en SD-dekal på hennes bil nu så skulle hon banne mig polisanmäla dem för skadegörelse.

Kerstin skyndade ner, brydde sig inte om att byta på fötterna, hasade ut på tomten i sina hundvalpstofflor. Kylig efterregnsluft slog emot henne.

Nog var den rosa alltid.

”VILL DU GIFTA DIG MED MIG?”

Tema: Elegans

Skriftrummet andades allvar med sin doft av papyrus, elfenben, tusch och lack. Väggarna var så gott som täckta av mörka trähyllor och på dessa stod ställ efter ställ med papyrusrullar. Några få ställ var förgyllda eller hade förgyllda kanter, de flesta var bara enkla trä- eller benställ, ljusa och mörka om vartannat.

Mitt i rummet stod sedan ett bastant träbord av något mörkrött träslag, kanske körsbär. Det var så blankpolerat att man kunde spegla sig i det. Även bordet var befriat från prydnader och dekor, två enkla oljelampor, ett skriftställ och ett skinnunderlägg var det enda som stod på det.

Utöver detta fanns det två stolar, en på vardera sidan om bordet. Även stolarna var enkla och av det vanliga shemitiska snittet; egentligen en pall med en rak ryggskiva, ingen kudde, inga armstöd.

På andra sidan bordet stod Överdomare Ren-Hotep. Här, i det här rummet som var gjort för viktiga beslut och stora tankar, såg han inte längre trist och alldaglig ut. Härinne, där livsfrågor avgjordes och ett streck med tuschpenseln kunde betyda slutet på ett människoliv, såg han med ens värdig ut, ståtlig i sin brist på smink och smycken, rakryggad och skarpögd.

Med en gest visade han att Maiziqqa kunde slå sig ner.

Tema: Att feja.

Hon borde.

Inte bara städa. Inte bara damma av öppna ytor, plocka småsaker som vandrat fel, ställa in hushållsassistenten i skåpet och juicepressen också så att det såg luftigt och fint ut på köksbänken.

Utan också plocka ut allting ur skåpen, allt porslin, bunkar, kastruller, skålar, glas, teburkar, städa insidan riktigt noga, kanske häfta dit vaxduk.

Sedan vidare till nästa rum och där inte bara skura, putsa fönstren, byta gardiner, utan gå igenom bokhyllan. Plocka ut alla böcker, damma noga, ställa in böckerna igen i en mer sorterad ordning och inte som nu med varje volym där den råkade passa. Damma av gardinstängerna och varje skrymsle, undersidan av tevebordet, riktigt jaga smutsen. Ta ner lampan från taket, torka insidan av skärmen.

Hon orkade inte. Det var knappt hon orkade plocka undan alls. Det fyllde ingen funktion. Hon kände sin svärmor. Hur bra hon än städade skulle det ta kärringen mindre än tio minuter att hitta något att klaga på.

Tema: Att avsluta.

Kära älskade Niklas på Kundtjänst,

Jag vill att du skall veta hur mycket jag uppskattar vår relation. Nu har vi ju mailat flera gånger varje dag i en vecka och vi kommer bara närmare och närmare varandra. Du svarar inte alltid lika fort som jag, visserligen, men det är säkert för att du skriver med sådan passion, det ser jag tydligt på alla underliga stavfel och spontana förkortningar som du gör. Sådan passion kräver återhämtning mellan varven, det begriper jag naturligtvis. Annars skulle jag kunna få för mig att du hade andra damer som du skrev till men det vill jag verkligen inte tro. Det är ju bara du och jag Niklas! Som har sådan kontakt!

Jag uppskattar också din underfundiga humor. Särskilt det här sista, att du vidarebefordrat alla mina email till polisen, så full i skratt jag blev när jag läste det. Och att du bad mig dra åt skogen! Du och jag vet ju att man kan skämta med varandra, är bara kärleken äkta så tål man lite skoj helt enkelt.

Möjligen var det att dra skämtet lite långt när du faktiskt skickade breven vidare, det var att sätta kärran framför hästen Niklas, skämtet var faktiskt roligare innan det orsakade mig en massa onödiga bekymmer. Nu måste jag be dig förklara för dina vänner på polismyndigheten att du bara skojar, för de verkar inte ha förstått det riktigt. Så om du är snäll och ringer dem imorgon bitti så vore det bra.

Puss puss puss.

Din för evigt, Anita.

Tema: Fisk

Verkligheten överträffar alltid dikten.

En gång för mycket länge sedan skrev jag en bilderbok om två ungar som reste till finska Pello för att hälsa på den ena ungens mormor.

Det ena barnet, det med mormodern, hade med sig en stor gummispindel som hennes mamma absolut förbjudit henne att ta med. Hon smugglade med honom ändå, i matsäcken.

Jag tror att det i min bok var så att spindeln låg mellan korvsmörgåsarna och de med ost.

I verkligheten var det skinkost på den ena högen med mackor. På resten var det ostskivor och någon grönsak, paprika kanske.

Verklighetens resa skedde någon gång precis i början av åttiotalet. Det är väl därför jag inte längre minns detaljerna så noga.

Om nu smörgåsarna inte var exakt de samma så var själva historien inte ens överdriven. Alla de tokigheter som följde gummispindeln i spåren skedde faktiskt även i den riktiga världen och inte bara i min bok.

Så kom boken ut (på dåvarande Carlsen förlag) och jag fick min första recension i ett fint linnekuvert från förlaget.

”Det är trist att barnen får skäll hela tiden”, stod det. Då skulle kritikern ha vetat hur mycket skäll vi fick i verkligheten (alla svordomarna var bortplockade ur boken). ”Så ensidig är knappast vuxenvärlden.”

”Och mormodern är inte realistisk. En modern mormor har inte långkjol och vedspis, en modern mormor har mysbyxor och sportcykel.”

Det var när jag läste den raden som jag insåg att ”realistisk” är ett mycket töjbart begrepp. Min bästa kompis mormor fanns alltså inte i sinnevärlden? Hon fick inte vara en trevlig finsk bullbakande gumma, nej, hon måste dricka Gatorade och cykla sportcykel till sitt nästa yogapass.

Vad har då detta med fisk att göra?

När jag var barn hade vi en abborre i badkaret i ett halvår. Han hette Boris och flexade ryggfenan när man pratade med honom. Försök få in det i en bok utan att någon kallar det orealistiskt.

Tema: Bönhörd

Maiziqqa var uttråkad. Av någon obegriplig anledning hade fadern bestämt att de skulle stanna ytterligare en dag. Tydligen var det viktigt att charma Överdomaren för fadern hade bryskt sagt åt henne att göra sitt bästa och göra det bättre den här gången.

Hon visste att det var meningslöst. Hela hennes charmrepertoar vid den första middagen hade resulterat i absolut ingenting. Inte ens en intresserad blick. Dessutom hade deras värd ursäktat sig efter frukosten och nu syntes han inte till. Ganska hopplöst att ställa sig in hos någon som man inte ens får tag i.

De kunde lika gärna ha åkt härifrån. Kanske Thebe var lite mer civiliserat, lite mer likt hemma. Kanske skulle det gå att få tag i en anständig säng åtminstone.

Nu hade dock Maiziqqa en dag att spendera och ingenting att göra. Hon strosade runt på måfå ett slag. I trädgården spelades det något slags spel som verkade gå ut på att rulla små klot på marken. Det såg inte särskilt spännande ut och det var för hett utomhus för hennes smak.

I ett avskiljt hörn hittade hon ett litet husaltare. Sådana var det gott om hemma också men här hos shemiterna stod de överallt. Maiziqqa kände inte till deras gudar särskilt väl, utom de allra mäktigaste som Ra och Osiris.

Det lilla altaret var av mörkt trä och precis så högt att den som stod på knä inför det skulle vara ansikte mot ansikte med gudabilden. Den lilla gudinnan var förgylld och satt stelt på sin träpall. Hon hade en krona på huvudet och höll i en kort stav som låg tvärs över hennes lår.

Det var mörkt i hörnet. Maiziqqa hämtade en oljelampa för att kunna ta en närmare titt. Hennes nyfikenhet var väckt och hon hade ju ingenting annat för sig.

Försedd med ljus slog hon sig ner på knä framför gudinnan.

Inget namn på altaret. Inga skrivtecken någonstans.

Framför gudinnans fötter var altaret lätt skålat, antagligen för att man skulle kunna lägga offer där. Maiziqqa kände försiktigt efter med fingrarna. Träet var lent och nött just där och hennes fingertoppar hittade damm och lite sand. Inget annat. Det måste ha varit ett bra tag sedan någon offrade här.

Maiziqqa sträckte sig lite framåt för att se gudinnan bättre. Det var en utsökt liten staty. På nära håll syntes detaljrikedomen, vecken i hennes kläder, staven som nog var en papyrusstjälk vid närmare titt, det lilla ansiktet med sina oseende guldögon och en leende som bara var en antydan på de smala läpparna.

På ren impuls tog Maiziqqa av sig det tunna guldarmband som hon bar runt högra handleden och la det i skålen framför gudinnan. Det kanske var helt fel. Det var till och med förmodligen helt fel gåva. Med tanke på var husaltaret stod var den här gudinnan knappast en som finare människor tillbedde, och skålen var antagligen till för frukt, bröd, kanske lerpärlor.

Men det kändes rätt.

Förlåt, okända gudinna, tänkte Maiziqqa, för att jag inte ens vet vem du är. Min far vill absolut att jag ska fånga Ren-Hoteps intresse, varför vet jag inte och det gör mig orolig. Jag är rädd att far kanske funderar på att gifta bort mig till det här otäcka landet … förlåt. Ditt land är väldigt fint, men jag vill inte bo här. Jag hör inte hemma här, jag hör hemma i mitt eget land med sina olivlundar och karga berg. Snälla gudinna, bli inte vred på mig, men kan du se till att far inte gifter bort mig med en shemit? Och att jag kan få den där tråkiga gamla domaren att åtminstone prata med mig så att inte far tycker att jag är oduglig.

Hon satt kvar på knä och såg på gudinnan. Det var något med det där antydda leendet som fascinerade Maiziqqa. Gudinnorna hemma avbildades utan någon min alls, med döda ansikten utan uttryck.

Det hördes steg. Maiziqqa vred på huvudet. Där i korridoren kom en äldre shemit hastigt gående. Han bar smycken och hade en träbit fastsatt i sitt bälte, antagligen något slags ämbetstecken men det sade inte Maiziqqa någonting.

”Där är du ju”, sa han. Han talade nesili med hemsk accent men det gick i alla fall att förstå vad han sa.

”Kom, flicka. Min herre måste tala med dig. Han väntar.”

Maiziqqa tappade hakan. Aldrig förr hade hon blivit bönhörd så fort. Hon tittade på gudinnan med nyfunnen respekt och tog sig på fötter.

Jag kommer tillbaka, lovade hon gudinnan. Och tack!

Tema: Något att fira

Artighet blir snabbt ett tvång när gästen inte är en vän eller släkting utan en politisk gäst, som till exempel en ambassadör.

Det var Ren-Hotep plågsamt medveten om där han satt och försökte hämta sig. För någon minut sedan hade han njutit av sin frukost, ostfyllda vaktelägg, saltad fisk och youghurt med honung och nötter, och ännu mer hade han njutit av tanken på att gästerna strax skulle åka.

Han hade många dokument att gå igenom med sin skrivare, en del privata, andra anknutna till hans domarämbete, men först hade han tänkt unna sig några lediga timmar. En promenad. Kanske en poesiuppläsning. Ett svalt bad. En ordentlig massage. En stunds vila i trädgården. Bara för att fira att hans hem inte längre var invaderat av konstiga utlänningar.

Han såg verkligen fram emot det. Då meddelade den otäcka ambassadören att de ”behövde vila upp sig” och inte alls skulle åka. Dottern var ”skakad” efter ormincidenten.

Överdomaren tyckte att flickan möjligen såg lite trött ut men inte rimligen för medtagen för att sitta på en nilbåt.

Det kunde han dock inte säga. Mot politiska gäster måste man alltid vara artig.

Tema: Att förvalta

Ambassadör Isamu gjorde livet svårt för sina två påkläderskor. Han stod inte still, vägde på fötterna, drog i sitt skägg. De var dessutom ovana vid hans kläder. Ambassadören bar ljusa benkläder av bomull, sådana att man måste sticka en fot i varje ben som på det viset helt täcktes av tyg. Sådana hade de shemitiska påkläderskorna aldrig sett förr. Märkvärdigheterna fortsatte; ett par pärlbesatta skor med spetsig tå och en sandgul, knälång tunika med guldbroderier. Tunikan hade en lång ärm på vänster sida men var ärmlös på högersidan. Över tunikan ett brett, vävt bälte med pärlbroderier i samma färger och mönster som de på skorna. Två tjocka guldarmband på den nakna armen. Ingen peruk, istället en röd hatt som såg ut som en överdimensionerad kon av doftsmöret som shemiterna brukade lägga på sina huvuden.

Allt detta gjorde ett besynnerligt intryck, men om det var ambassadören helt omedveten. Han tyckte tvärtom att shemiterna var ett underligt folk som skrytsamt pyntade sina rum med guld, ädelstenar och färggranna mosaiker men klädde sig i färglösa linnekläder. Såvitt han kunde se hade de inte ens något mode.

Att han inte stod still berodde på hans stora irritation. Vid det här laget borde hans dotter ha charmat eller till och med förfört Överdomaren. Ja, vid det här laget borde Isamu ha haft ett privat samtal med Överdomaren, fått en lagom muta och nått en bekväm överenskommelse. Sedan skulle han ha lämnat kvar Maiziqqa och själv fortsatt mot Thebe.

Istället verkade Ren-Hotep inte ens svalt intresserad och dessutom hade Maiziqqa ställt till med en mindre skandal, rusat ut naken från sitt rum mitt i natten och skämt ut dem båda två.

Nu skulle Isamu bli försenad till Thebe. Det kunde inte hjälpas. Han måste stanna där han var och se till att planen gick i lås. Han kokade inombords. Maiziqqa var vacker och sensuell, de shemitiska kvinnorna var gapiga och ohyfsade, alltså borde Överdomaren redan ha nappat. Så gammal var ju ändå inte karln, naturligtvis ville han ha en sällsynt, exotisk skönhet när denna serverades på silverfat.

Att överge planen var inte att tänka på. Hans kung ville ha en spion placerad i Överdomarens hushåll, och det kungen ville ha det skulle kungen också få. Isamu var en ambitiös man och såg stora möjligheter i detta. Inte ens att lämna dottern i främmande land var en för stor uppoffring när det gällde att förvalta ett kungligt förtroende.

Han rättade irriterad till sitt bälte som de hopplösa slavarna satt alldeles för lågt. Det var dags att gå till frukostbordet.

Mellanspel

Redan före frukost fick Ren-Hotep besök av sin kammarherre. Detta var en ovanlighet som föranledde ett höjt ögonbryn från Överdomarens sida.

”Det var ett väldigt ståhej inatt, herre.”

”Ståhej?”

”De gästande hettiterna. Flickan såg en mjölksnok på sitt rum och trodde att det var en giftorm.”

Överdomaren suckade. Han hade svårt för nyckfulla unga damer. I hans uppfattning var en mjölksnok så uppenbart ofarlig att det inte gick att bli rädd för den. Det gick däremot naturligtvis utmärkt att ställa till med ett väldigt liv ändå. Unga damer hittade på sådant ibland för att göra sig till och få uppmärksamhet.

Eller så kanske flickan var lite bakom. Han mindes hennes underliga uppförande vid middagsbordet, hur hon snuttade på sina fingrar och sneglade på honom hela tiden. Alla pärlorna kanske inte låg i asken, helt enkelt.

”Det redde ut sig?”

Kammarherren nickade.

”Då så”, sa Överdomaren och avfärdade alltsammans. Säkert skulle gästerna ge sig av efter frukost och färdas vidare mot Thebe. Sedan kunde allt återgå till det normala.

Tema: Svett.

Idag vill det sig inte med inspirationen. Det finns massor av intressanta saker att säga om svett, men ingen historia vill träda fram.

Därför bjuder jag istället på blandade kunskaper som jag snubblade över i försöken att väcka min slumrande musa.

Svettdraggen, det hette disktrasan innan den blev disktrasa. Hur känns det? Torka tallrikarna noga med svettdraggen. Härligt.

En svetthund, det behöver den dåliga jägaren. Det är en hund som är särskilt bra på att spåra skadskjutet vilt.

Svettplysning, det är när man skakar sitt täcke eller något annat som ska vara luftigt för att få bort eventuell fukt.

Svettörten är också känd som löksuga, kanske för att den luktar vitlök om man mosar bladen.

Engelska svetten, så kallades en skrämmande sjukdom som uppträdde första gången 1485. Den slog till i fem vågor och försvann sedan, sista vågen var 1551. Den smittade fick först en vag oro, ångest, köldrysningar och en allmän känsla av kyla, yrsel, huvudvärk, värk i axlar och nacke. Efter ett par timmar övergick känslan av kyla till raka motsatsen, den sjuke uppfattade nu att det var mycket varmt, svettades ymnigt, fick hjärtklappning och ibland bröstsmärtor samt blev mycket törstig.

Förloppet var mycket snabbt. Efter bara några timmar började den sjuke känna sig oemotståndligt trött och sömnig. Nästa steg var döden.

Eftersom sjukdomen var snabb och skoningslös likställdes den på sin tid med digerdöden där den drog fram. Idag är den i det närmaste helt bortglömd, och vi vet inte ens vilken typ av sjukdom det egentligen rörde sig om.

Tema: Etikett

Stämningen blev med ens väldigt allvarlig.

Hennes far höll beskyddande armarna om henne där de stod omgivna av människor de inte kände. Armarna darrade något och Maiziqqa förstod att fadern var antingen rädd eller rasande. Hennes hjärta slog hastigt, hastigt och det enda hon kunde tänka på var ormen, och det här avskyvärda landet där någon just hade försökt döda henne. Varför? Vad hade hon gjort någon för ont? Var det bara för att hon var utlänning?

En äldre shemit hade fått tag i en stav någonstans ifrån och gick in på Maiziqqas rum. Efter bara något ögonblick kom han ut igen med ett stort leende över hela ansiktet. Han höll upp sin högra hand. Den höll i en randig orm som slingrade sig hit och dit.

Någon började skratta. Skrattet fortplantade sig i hela korridoren, vissa skrek av skratt.

Maiziqqa förstod ingenting. Nu var hon både förvirrad och skrämd. Hennes far höll hårt om henne.

En av shemiterna klev fram och la en hand på faderns axel.

"Ni vet inte", sa han på stapplande nesili, "det där är en mjölkig orm. Husig orm för möss. Ingen mord. Husig orm!" Och så skrattade han.

En tam orm?

Hon hade sprungit ut naken för en tam orm. Och nu skrattade alla åt henne. Maiziqqa skämdes och var rasande på samma gång. Runt henne ekade skrattsalvorna, och i hennes öron skulle de eka långt efter att de hade tystnat.

Tema: Panik

Maiziqqa hade svårt att sova. Allt i det här landet var obekvämt. Det var hett. Det fanns inga riktiga sängar, inga kuddar, istället en hård, smal bänk med en tunn matta på och ett nackstöd att ha under huvudet. Ville shemiterna lida? Maten var näst intill oätlig dessutom, kryddad till förbannelse och torr. Det enda som var gott var den syrade mjölken. Och vinet. Det var inget större fel på vinet. Hon hade druckit lite mer än hon var van, hemma späddes flickornas vin ut så mycket att man kunde se en pärla på botten av bägaren.

Hon vred sig av och an men inget kunde göra det hårda underlaget bekvämt för någon som var van vid mjuka kuddar och bolster.

Nu prasslade något på golvet också. Hon stelnade. Där var det igen, ett tydligt hasande, prasslande ljud. De hade väl inte möss här?

Maiziqqa satte sig upp och försökte se orsaken till ljudet. Rummet var mörkt, men en liten gnutta nattljus föll in genom det i hennes tycke alldeles för smala fönstret. Där, där såg hon något. Något kom krypande ut ur det kompakta mörkret.

Orm! Det var en orm!

Maiziqqa flög upp, ställde sig på bädden.

Ormen ringlade in under henne. Hon skrek i ren panik, kastade sig mot dörren, sprang ut i korridoren utan en tanke på sin nakenhet.

Från alla håll kom människor springande. Hennes far, blek och alarmerad, skrämda slavar, ädlingar, hustjänare, kvinnor. Någon, hon visste inte riktigt vem, svepte en stor sjal om henne.

”Det var en orm, en giftorm, en orm i mitt rum, någon försöker mörda mig” hickade hon.