Tema: Något simpelt

Grannpojken visade upp en stor, tjock groda som han hade i en hink.

”Imorgon ska pappa döda den och visa mig hur den ser ut inuti”, sa han stolt.

Bella och Josefin bestämde sig omedelbart för att rädda grodan.

De var systrar och så nära varandra i ålder att de flesta som träffade dem inte kunde gissa vilken syster som var äldst. Bella och Josefin hade också väldigt mycket gemensamt, bland annat kärleken till djur och en fundamental avsky för otäcka pojkar (och deras pappor).

Det krävdes lite planering. Grannfamiljen var ofta uppe sent på sommaren, så att smyga in på tomten och släppa ut grodan ur hinken utan upptäckt skulle inte vara görligt före midnatt. Säkrast vore nog att vänta ännu lite längre.
Det var sommarlov och flickorna fick vara uppe sent, men inte hur sent som helst. Och springa ut mitt i natten fick de verkligen inte.
Första steget skulle alltså vara att diskret hålla sig vakna. Sedan gällde det att smyga ut, rädda grodan och smyga tillbaka in.
Lättast var detta att göra från källaren. Där fanns ett hobbyrum med en gästsäng som flickorna lånade ibland när det var riktigt varmt ute. I källaren var det alltid svalt.
Från detta hobbyrum kunde man med viss lätthet tassa in i tvättstugan. Där fanns det små låga fönster under taket; tog man sig upp till ett sådant kunde man krångla sig ut. Det var en utmärkt smitväg eftersom bara ett barn kunde använda den och vuxna har en tendens att förbise sådant som de inte själva skulle kunna göra.

De fick utan vidare sova i gästrummet. Där höll de sig vakna med öronen på spänn eftersom mamman alltid kom ner och såg efter om de sov, rätt vad det var. När hon gjorde de låg de trovärdigt ihoprullade under täcket och Josefin som var lite av en skådespelare snarkade lätt.
Hade mamman känt på sänglampan hade de åkt dit eftersom den var nysläckt och alldeles varm. Men det gjorde hon inte.

Därefter var det lättare att vara vaken, för nu kunde de tända i taket och faktiskt leka. Så länge de var någotsånär tysta kunde ingen höra dem. Ett par timmar förflöt med hjälp av Barbiedockor och kinaschack.

Sakta men säkert steg spänningen. Än så länge hade de ju inte gjort något, egentligen, men nu skulle flickorna klä sig mitt i natten och smita ut ur huset. Det var ett äventyr. Ett viktigt äventyr, grodans liv hängde ju på det.

Det var dags för "Operation Rädda Grodan".
På med kläderna och iväg mot tvättstugan. Den gamla träningscykeln som stod därnere fick tjäna som stege. Bella klängde ut genom fönstret utan problem. Josefin hade just börjat fundera över hur smalt fönstret såg ut och att hon själv hade växt en hel del sedan sist då det plötsligt hördes steg i källartrappan.

Det måste vara mamman. Ibland lade hon i en extra tvätt innan hon gick och lade sig, och hon hade inte sällan riktigt sena vanor.

I panik kastade sig Josefin uppför cykeln och ut genom fönstret, grävde ner händerna i den mjuka myllan utanför och drog för allt vad hon var värd.
Och fastnade på mitten. Hennes collegetröja korvade sig i midjan, den var nerstucken i Josefins byxor och trycket mot fönstret hade klämt ihop tröjan till ett simringsliknande bälte.
”Jag sitter fast” väste Josefin till Bella. ”Tröjan måste av.”
Hon visste att de inte skulle hinna, mamman skulle komma in i tvättstugan och se hennes sprattlande ben ovanför cykeln. Det var över. De skulle få otroligt med skäll och grodan var dödens.

Bella slet i tröjan för allt vad hon var värd. Under några sekunder var det svårt för Josefin att andas, med tröjan över ansiktet och sitt mittparti svårt ihopklämt. Sedan lossnade tröjan med ett ryck.
Josefin tog sig ut genom fönstret så snabbt hon kunde.
Ena örat gjorde ont, det hade följt med tröjan en bit och sved. Hon hade skrapsår på både magen och ryggen. Men inget argt mammatjut hade hörts. Mamman måste ha varit på väg till bänkfrysen och inte till tvättstugan.

På något sätt kändes det snöpligt att ha kämpat så utan att det behövdes. Fast det viktiga var ju ändå att de inte hade åkt fast.
Försiktigt sköt de igen fönstret utan att stänga det ordentligt.
De tassade iväg i den halvmörka sommarnatten.
Över den egna tomten.
In på grannens.
Deras hjärtan slog hårt. Grannens tomt var bara öppen gräsmatta, såg någon ut så fanns det ingen chans att de inte blev upptäckta. Måtte alla därinne sova.
De tog sig fram till husknuten där hinken stod.
Locket var av till hälften och stenen som legat på för att hålla ner locket låg nu på marken.
Hinken var tom.

Utan ett ord tassade de tillbaka, kröp in genom fönstret, smög tillbaka till gästrummet och bytte till sina nattlinnen. Josefins skrapsår sved.

”Ja det gick ju lätt”, sa Bella.