Tema: Att tolerera

Ingen vill vara obekväm. De sitter där och fikar, och äckliga Artur brer som vanligt ut sig om allt sex han haft i helgen.
Alla andra skruvar på sig, kvinnorna värst. Ingen säger något, ingen vill vara den som stör fikaordningen och därför får Artur hållas. Och hålls gör han; bredbent sitter han där och mumsar wienerbröd och håller låda om vilken fin liten hora hon var, tjejen han träffade i helgen.

Naturligtvis utgår alla ifrån att han dessutom ljuger. Artur är inte bara rejält fet, han är också ful och motbjudande och klär sig i tajta, tvättblekta kläder som gör saken ännu värre. Han är tunnhårig och har gula tänder, ögon som ständigt är rödkantade och riktiga korvfingrar. Det enda man inte kan säga om Artur är att han stinker, för det gör han inte. Han tvättar sig ofta. Det är bara om man står riktigt nära honom som näsan kan fånga upp en söt underdoft, en liten aning om något ruttet, en rötmånadsdoft som kommer från någon obekant del av Arturs kropp.
Detta är inget som stör hans arbetskamrater eftersom alla sorgfälligt undviker att stå särskilt nära Artur.
Men som han ser ut är det självklart ingen som tror på hans historier, att han varenda helg skulle gå ut och ragga tiopoängare som kastar sig in i erotiska äventyr med honom. Det är klart att han hittar på.
Kanske är det därför ingen kommenterar ens när han går på som värst om analsex och stryplekar.
Kanske är det rentav någon som tänker att det är fint av gruppen att tolerera stackars hopplösa Artur. Han kan ju inte ha det för lätt, som han ser ut. Och så otrevlig som han är. Han har inga vänner, åtminstone inte på jobbet.

Artur ser inte på saken på samma sätt. Han älskar sitt jobb och sina kamrater. Här kan han vara sig själv, här håller alla med honom. Inget tjafs om feminism och jämlikhet här inte, på den här arbetsplatsen vet alla hur kvinnorna egentligen är och vad de vill ha.
Han är van att bli avvisad, slamporna ränner efter de rika killarna förstås, de med dyr bil och fina kostymer. Det gör honom ingenting. Ibland lyckas han få tag i en kvinna ändå, någon som inte kan försvara sig, som är för full eller för ensam och svag eller bara för rädd.

Det sköna är att han bara behöver frisera sina historier lite, lite grann på jobbet. Han delar upp dem så de räcker lite längre, så att han har något nytt att berätta varje måndag. Och så plockar han bort lite småsaker så att det inte låter olagligt. Fast egentligen tror han att de flesta på jobbet vet. Vet precis vad han gör. I hemlighet håller de med honom om att det är rätt, annars skulle de inte sitta där och njuta av hans historier.