Tema: Oväsen

Man måste akta. Får inte skrika. Inte tjoa.
Mamman har huvudvärk och måste sova. Då måste leken vara alldeles tyst.

Först är barnet noga men sedan hittar Anna som bor på hörnet på en plommonlek: Man tar ett gult plommon och springer i cirklar på den stora mattan i vardagsrummet och så måste man räkna högt till tolv innan man får äta plommonet och ta ett nytt. Flest kärnor vinner.
Det är roligt så det kittlar i magen, hakan blir klibbig av söt plommonsaft, händerna kletar, ena handen är full av kärnor och barnet räknar dessutom bättre än Anna trots att Anna är ett helt år äldre.
”… tio, elva, TOLV” skriker barnet i vild förtjusning och proppar in ännu ett plommon i munnen.

Då står mamman där. Rufsig i håret och med munnen i ett smalt streck. Det är vitt runt munnen, det betyder att mamman är riktigt arg.

”Får jag tala med dig lite, Ellen” säger mamman med en röst som är lite ostadig, det hörs att hon anstränger sig för att inte bli vass och otrevlig. Barnet vet, mamman vill vara gullig så länge Anna hör. Alla älskar barnets mamma. ”Du har världens bästa mamma” säger hennes vänner hela tiden.

Inne i barnet kämpar glädjen lite till, det spritter fortfarande i magen när barnet går ut i köket med mamman.

Mamman tar ett hårt tag om barnets arm, böjer sig ner och stirrar barnet rakt i ögonen.

”Vet du hur det låter när du skriker sådär”, väser hon. ”Som om du är en idiot. Du blir dum och barnslig när Anna är här. Springer runt som en liten barnrumpa, du är sex år Ellen och ingen bebis. Jag är riktigt besviken på dig.”

Barnet slocknar inuti. Där glädjen bodde finns det nu bara en klump slarvigt tuggat plommonmos och det smakar äckligt i munnen, nästan som om hon måste kräkas.

Mamman tar ny sats, hon är inte klar än.

”Ibland undrar jag om det inte är något fel på dig. Du vet ju att jag har huvudvärk, varför bryr du dig inte om andra människor? Har du inget hjärta i kroppen? Hur kan jag ha fått en så hänsynslös dotter!”