Ingen mjölk.
Naturligtvis hade Anders tagit den sista mjölkslatten och där stod Mia med sitt kaffe. Svart. Hon avskydde att dricka det svart.
Först struntar han i att handla på hemvägen, ”för vi har allt viktigt hemma”, tänkte Mia surt. Sedan lämnar han mig ingen mjölk. Inte ens några symboliska droppar.
På köksbordet låg det smulor och kanten av en ostsmörgås. Där stod också ett urdrucket juiceglas och en djup tallrik i vilken det såg ut att ha varit flingor och mjölk. Cornflakes.
Jag ska säga honom ett och annat, tänkte hon. När han kommer tillbaka från toan.
Från hallen: ”Hejdå älskling, jag sticker nu! Tar du undan? Puss, puss!”
Klicket från ytterdörren hördes innan hon hunnit svara.
ÅÅÅ arg och frustrerad blir man!!!!! du skriver så jag blir ilsken!!! fast jag hade nog ställt mig utanför toa och sagt ett sanningens ord.
SvaraRaderaKritiskt läge.. särskilt på den tiden det inte gick att bara packa och dra liksom.
SvaraRaderaTack för "ögonvrån"! Där hade jag nåt i vitögat;)
Ibland finner man sig inte. Bra skrivet.
SvaraRaderaIbland stannar orden kvar i hjärnan och munnen hinner inte säga dem innan ögonblicket är förbi
SvaraRaderalite plankor var det här ser jag, bättre hon låter det vara kvar tills han kommer hem han kanske skulle äta i samma talrik smulorna kanske han sparade till nästa måltid. så brukar jag göra frukosttallriken står kvar även nästa mål om inte frukostätaren tagit bort efter sig. det brukar försvinna utan att jag gör det
SvaraRadera