Tema: Att ändra planen

Fåglarna sjöng vårsånger i träden och våren sjöng i Annas hjärta. Hon var kär, så kär. Livet hade kommit tillbaka till hennes äktenskap samtidigt som snön smälte bort; efter en lång, tyst vinter var det som om hon hade hittat Henrik igen. Inte sura, tysta Vinter-Henrik utan mannen hon en gång stått vid altaret med.

Som hon hade ansträngt sig. Deras förhållande hade blivit lite tystare, lite kallare de senaste åren och förra sommaren hade Anna kommit fram till att antingen fick det lov att bli bättre eller så måste hon gå.

Först hade hon inte märkt annat än att hennes försök till ömhet och värme skapade irritation hos Henrik. Han hade gradvis gått från tyst och smågrinig till ilsken och fientlig. När hösten kom grät hon sig fram, det var knappt hon orkade gå till jobbet men det var ännu värre att komma hem. Hem till en man som avskydde blotta anblicken av henne. I alla fall var det så det verkade.

Vintern gjorde inte saken bättre. Anna gav nästan upp när varje vänlig gest, varje hänsyn möttes av en fnysning och en iskall blick. Inte ens att se på teve tillsammans fungerade, inte ens om hon lät Henrik bestämma allt – vad de skulle se, om de skulle ha kaffe med eller utan kaka. Oräkneliga tigerkakor bakade hon eftersom det var hans favoritkaka. Aldrig ett tack. Aldrig en min av att han trivdes. Bara kyla.

Anna skaffade ett nummer till en advokat och gick och velade, kunde inte riktigt komma sig för med att ringa. Men så kom våren. Snön smälte och undret hände. Henrik log mot henne över middagen. Log!

Prata ville han inte, det tyckte han var onödigt. Men tinade gjorde han. Veckorna gick och Anna vågade steg för steg komma närmare, rörde försiktigt vid sin man, frågade vad han gjort på jobbet, föreslog saker de kunde göra tillsammans.

Och nu var våren på väg mot sommar och hennes lycka var i det närmaste total. Skilsmässotankarna var som bortblåsta. Visst var han fortfarande obenägen att tala med henne, men han hade alltid varit en smula sluten. Det gjorde henne ingenting (intalade hon sig). Allt annat var ju bra. De hade till och med ett sexliv igen. Inte passionerat kanske, men bara att han ville ta i henne efter år utan beröring! Bara det!

Nu hade han lite nonchalant sagt att de skulle ut till stugan till midsommar. Bara hon och han, i den mysiga lilla stugan, Anna visste är där kunde de verkligen hitta tillbaka till all kärlek de hade haft mellan sig.

Förr var de där ganska ofta. Stugan var ett arv från Henriks pappa. Vår och höst pysslade Henrik om den ordentligt men det var nu fem år sedan Anna satt sin fot där. Hon hade inte känt sig välkommen.

En gång i tiden var det minsann vackra blomstersängar där hela sommaren, hon brukade påta från tidig vår och framåt och sedan njuta av prakten. En gång i tiden hade hon trott att Henrik uppskattade hennes prunkande trädgård. Sedan hade hon kommit fram till att så inte var fallet och efter det blev det inget mer påtande.

Men nu. Nu skulle de vara i stugan över midsommar. Anna hade nog märkt att Henrik åkt ut ovanligt många gånger denna vår. Säkert hade han gjort extra fint. Kanske ställt in nya möbler. Åh så hon längtade.

Hon fick för sig att hon ville ut och titta. Om inte annat så för trädgårdens skull. Den var ju säkert helt förstörd efter många år utan vård, hon ville inte komma dit tillsammans med Henrik och så bli besviken det första hon blev. Bättre att ha sett det själv först. Och smygtittat lite på vad han pysslat med!

Och kanske själv ha planerat lite så hon kunde ta dit vad hon behövde för att börja rätta till trädgården.

Hon tog en dag ledigt från jobbet utan att säga något till Henrik. För att få smygtitta i lugn och ro. Hela bilfärden ut till stugan sjöng hon, det var schlager och pop om vartannat i bilen. Hennes röst hade kanske tunnats ut lite sista åren men vad spelade det för roll när man var lycklig?

Fylld av längtan tog hon sig ut på den lilla skogsvägen till stugan. En bit in fanns en plats där bilen kunde stå, resten fick man traska. Den knaggliga vägen var välbekant, det kändes som om hon varit här alldeles nyss och inte för flera år sedan.

Där låg stugan. Lite gråare kanske än hon kom ihåg den. Tomten såg kal ut utan några blommor. Några modiga skogsörter hade slagit sig ner på täppan men i övrigt ingenting som gjorde att det såg bebott ut. Hennes gamla tvättställning var också borta, bara foten stod kvar.

Något mindre munter gick Anna fram. Förstutrappan var sliten, nyckeln låg som alltid under den platta stenen till höger om trappan.

Hon låste upp och gick in. Luften kändes unken, det luktade lite ullstrumpa och gammalt kaffe. Smutsiga fotspår på golvet från hallen till köket, där en odiskad kaffekopp och en tom påse citronmuffins skräpade ner den matta diskbänken.

Ingenting var utbytt. Samma gamla slitna vaxduk på köksbordet, samma diskställ från sextiotalet, samma plaststolar som förut, damm på det mesta, smuts och döda flugor i fönstren, spindelväv lite här och där, gulnade gardiner.

Anna blev stående, förvirrad.

Vad hade Henrik pysslat med då? Ingenting var ju ordnat. Han hade inte ens städat. Men här hade han varit, det syntes ju på fotspåren och skräpet. Det såg inte ut att ha legat där så länge.

Plötsligt kände hon sig instängd och måste ut. Därute kunde hon andas djupt och kasta av sig förvirringen. Något hade han ju gjort. Kanske något på tomten? Henrik var grundlig av sig, kanske hade han börjat med redskapsboden?

Raskt satte hon kurs på boden. Jodå, jordiga fotspår ledde ditåt. Fast boden var sig lik. Spåren ledde dessutom runt hörnet.

Nyfiken gick Anna runt. På baksidan stod en spade lutad mot väggen. Här fanns också en jordhög, och ett rejält hål. Det var djupt, över en meter, och rektangulärt i formen.