Jag kliver ut till min favoritsten, gör i ordning mitt fiskespö. En liten krabba kilar runt bland klipporna bredvid mig i jakt efter något ätbart. Vattnet kluckar rytmiskt där det slår mot den sandgula klippan, och framför mig färgas himlen i rosa och lavendel när solen börjar gå ner.
Det brukar vara gott om fisk här. Sommarabborre, nattfena, glansig starkfisk. När jag har fiskat färdigt ska jag göra upp en eld och halstra min fisk.
Fördelen med tecknade fiskar är att man inte behöver rensa dem. Inga fjäll, inga otäcka inälvor, ingen gallblåsa som kan spricka.
Det går utmärkt att packa ner högvis med nygrillad fisk i ryggsäcken.
Min eld kan inte heller skada klippan jag står på. Jag kan inte skräpa ner. När jag vadar iland blir jag inte blöt.
Det är en märklig frihet i det.
I lugn och ro agnar jag mitt bete och betraktar solnedgångens skimrande skådespel över vattnet. Det här är höjden av World of Warcraft för mig.
onsdag 7 juli 2010
tisdag 6 juli 2010
Tema: Något simpelt
Grannpojken visade upp en stor, tjock groda som han hade i en hink.
”Imorgon ska pappa döda den och visa mig hur den ser ut inuti”, sa han stolt.
Bella och Josefin bestämde sig omedelbart för att rädda grodan.
De var systrar och så nära varandra i ålder att de flesta som träffade dem inte kunde gissa vilken syster som var äldst. Bella och Josefin hade också väldigt mycket gemensamt, bland annat kärleken till djur och en fundamental avsky för otäcka pojkar (och deras pappor).
Det krävdes lite planering. Grannfamiljen var ofta uppe sent på sommaren, så att smyga in på tomten och släppa ut grodan ur hinken utan upptäckt skulle inte vara görligt före midnatt. Säkrast vore nog att vänta ännu lite längre.
Det var sommarlov och flickorna fick vara uppe sent, men inte hur sent som helst. Och springa ut mitt i natten fick de verkligen inte.
Första steget skulle alltså vara att diskret hålla sig vakna. Sedan gällde det att smyga ut, rädda grodan och smyga tillbaka in.
Lättast var detta att göra från källaren. Där fanns ett hobbyrum med en gästsäng som flickorna lånade ibland när det var riktigt varmt ute. I källaren var det alltid svalt.
Från detta hobbyrum kunde man med viss lätthet tassa in i tvättstugan. Där fanns det små låga fönster under taket; tog man sig upp till ett sådant kunde man krångla sig ut. Det var en utmärkt smitväg eftersom bara ett barn kunde använda den och vuxna har en tendens att förbise sådant som de inte själva skulle kunna göra.
De fick utan vidare sova i gästrummet. Där höll de sig vakna med öronen på spänn eftersom mamman alltid kom ner och såg efter om de sov, rätt vad det var. När hon gjorde de låg de trovärdigt ihoprullade under täcket och Josefin som var lite av en skådespelare snarkade lätt.
Hade mamman känt på sänglampan hade de åkt dit eftersom den var nysläckt och alldeles varm. Men det gjorde hon inte.
Därefter var det lättare att vara vaken, för nu kunde de tända i taket och faktiskt leka. Så länge de var någotsånär tysta kunde ingen höra dem. Ett par timmar förflöt med hjälp av Barbiedockor och kinaschack.
Sakta men säkert steg spänningen. Än så länge hade de ju inte gjort något, egentligen, men nu skulle flickorna klä sig mitt i natten och smita ut ur huset. Det var ett äventyr. Ett viktigt äventyr, grodans liv hängde ju på det.
Det var dags för "Operation Rädda Grodan".
På med kläderna och iväg mot tvättstugan. Den gamla träningscykeln som stod därnere fick tjäna som stege. Bella klängde ut genom fönstret utan problem. Josefin hade just börjat fundera över hur smalt fönstret såg ut och att hon själv hade växt en hel del sedan sist då det plötsligt hördes steg i källartrappan.
Det måste vara mamman. Ibland lade hon i en extra tvätt innan hon gick och lade sig, och hon hade inte sällan riktigt sena vanor.
I panik kastade sig Josefin uppför cykeln och ut genom fönstret, grävde ner händerna i den mjuka myllan utanför och drog för allt vad hon var värd.
Och fastnade på mitten. Hennes collegetröja korvade sig i midjan, den var nerstucken i Josefins byxor och trycket mot fönstret hade klämt ihop tröjan till ett simringsliknande bälte.
”Jag sitter fast” väste Josefin till Bella. ”Tröjan måste av.”
Hon visste att de inte skulle hinna, mamman skulle komma in i tvättstugan och se hennes sprattlande ben ovanför cykeln. Det var över. De skulle få otroligt med skäll och grodan var dödens.
Bella slet i tröjan för allt vad hon var värd. Under några sekunder var det svårt för Josefin att andas, med tröjan över ansiktet och sitt mittparti svårt ihopklämt. Sedan lossnade tröjan med ett ryck.
Josefin tog sig ut genom fönstret så snabbt hon kunde.
Ena örat gjorde ont, det hade följt med tröjan en bit och sved. Hon hade skrapsår på både magen och ryggen. Men inget argt mammatjut hade hörts. Mamman måste ha varit på väg till bänkfrysen och inte till tvättstugan.
På något sätt kändes det snöpligt att ha kämpat så utan att det behövdes. Fast det viktiga var ju ändå att de inte hade åkt fast.
Försiktigt sköt de igen fönstret utan att stänga det ordentligt.
De tassade iväg i den halvmörka sommarnatten.
Över den egna tomten.
In på grannens.
Deras hjärtan slog hårt. Grannens tomt var bara öppen gräsmatta, såg någon ut så fanns det ingen chans att de inte blev upptäckta. Måtte alla därinne sova.
De tog sig fram till husknuten där hinken stod.
Locket var av till hälften och stenen som legat på för att hålla ner locket låg nu på marken.
Hinken var tom.
Utan ett ord tassade de tillbaka, kröp in genom fönstret, smög tillbaka till gästrummet och bytte till sina nattlinnen. Josefins skrapsår sved.
”Ja det gick ju lätt”, sa Bella.
”Imorgon ska pappa döda den och visa mig hur den ser ut inuti”, sa han stolt.
Bella och Josefin bestämde sig omedelbart för att rädda grodan.
De var systrar och så nära varandra i ålder att de flesta som träffade dem inte kunde gissa vilken syster som var äldst. Bella och Josefin hade också väldigt mycket gemensamt, bland annat kärleken till djur och en fundamental avsky för otäcka pojkar (och deras pappor).
Det krävdes lite planering. Grannfamiljen var ofta uppe sent på sommaren, så att smyga in på tomten och släppa ut grodan ur hinken utan upptäckt skulle inte vara görligt före midnatt. Säkrast vore nog att vänta ännu lite längre.
Det var sommarlov och flickorna fick vara uppe sent, men inte hur sent som helst. Och springa ut mitt i natten fick de verkligen inte.
Första steget skulle alltså vara att diskret hålla sig vakna. Sedan gällde det att smyga ut, rädda grodan och smyga tillbaka in.
Lättast var detta att göra från källaren. Där fanns ett hobbyrum med en gästsäng som flickorna lånade ibland när det var riktigt varmt ute. I källaren var det alltid svalt.
Från detta hobbyrum kunde man med viss lätthet tassa in i tvättstugan. Där fanns det små låga fönster under taket; tog man sig upp till ett sådant kunde man krångla sig ut. Det var en utmärkt smitväg eftersom bara ett barn kunde använda den och vuxna har en tendens att förbise sådant som de inte själva skulle kunna göra.
De fick utan vidare sova i gästrummet. Där höll de sig vakna med öronen på spänn eftersom mamman alltid kom ner och såg efter om de sov, rätt vad det var. När hon gjorde de låg de trovärdigt ihoprullade under täcket och Josefin som var lite av en skådespelare snarkade lätt.
Hade mamman känt på sänglampan hade de åkt dit eftersom den var nysläckt och alldeles varm. Men det gjorde hon inte.
Därefter var det lättare att vara vaken, för nu kunde de tända i taket och faktiskt leka. Så länge de var någotsånär tysta kunde ingen höra dem. Ett par timmar förflöt med hjälp av Barbiedockor och kinaschack.
Sakta men säkert steg spänningen. Än så länge hade de ju inte gjort något, egentligen, men nu skulle flickorna klä sig mitt i natten och smita ut ur huset. Det var ett äventyr. Ett viktigt äventyr, grodans liv hängde ju på det.
Det var dags för "Operation Rädda Grodan".
På med kläderna och iväg mot tvättstugan. Den gamla träningscykeln som stod därnere fick tjäna som stege. Bella klängde ut genom fönstret utan problem. Josefin hade just börjat fundera över hur smalt fönstret såg ut och att hon själv hade växt en hel del sedan sist då det plötsligt hördes steg i källartrappan.
Det måste vara mamman. Ibland lade hon i en extra tvätt innan hon gick och lade sig, och hon hade inte sällan riktigt sena vanor.
I panik kastade sig Josefin uppför cykeln och ut genom fönstret, grävde ner händerna i den mjuka myllan utanför och drog för allt vad hon var värd.
Och fastnade på mitten. Hennes collegetröja korvade sig i midjan, den var nerstucken i Josefins byxor och trycket mot fönstret hade klämt ihop tröjan till ett simringsliknande bälte.
”Jag sitter fast” väste Josefin till Bella. ”Tröjan måste av.”
Hon visste att de inte skulle hinna, mamman skulle komma in i tvättstugan och se hennes sprattlande ben ovanför cykeln. Det var över. De skulle få otroligt med skäll och grodan var dödens.
Bella slet i tröjan för allt vad hon var värd. Under några sekunder var det svårt för Josefin att andas, med tröjan över ansiktet och sitt mittparti svårt ihopklämt. Sedan lossnade tröjan med ett ryck.
Josefin tog sig ut genom fönstret så snabbt hon kunde.
Ena örat gjorde ont, det hade följt med tröjan en bit och sved. Hon hade skrapsår på både magen och ryggen. Men inget argt mammatjut hade hörts. Mamman måste ha varit på väg till bänkfrysen och inte till tvättstugan.
På något sätt kändes det snöpligt att ha kämpat så utan att det behövdes. Fast det viktiga var ju ändå att de inte hade åkt fast.
Försiktigt sköt de igen fönstret utan att stänga det ordentligt.
De tassade iväg i den halvmörka sommarnatten.
Över den egna tomten.
In på grannens.
Deras hjärtan slog hårt. Grannens tomt var bara öppen gräsmatta, såg någon ut så fanns det ingen chans att de inte blev upptäckta. Måtte alla därinne sova.
De tog sig fram till husknuten där hinken stod.
Locket var av till hälften och stenen som legat på för att hålla ner locket låg nu på marken.
Hinken var tom.
Utan ett ord tassade de tillbaka, kröp in genom fönstret, smög tillbaka till gästrummet och bytte till sina nattlinnen. Josefins skrapsår sved.
”Ja det gick ju lätt”, sa Bella.
måndag 5 juli 2010
Tema: Att tolerera
Ingen vill vara obekväm. De sitter där och fikar, och äckliga Artur brer som vanligt ut sig om allt sex han haft i helgen.
Alla andra skruvar på sig, kvinnorna värst. Ingen säger något, ingen vill vara den som stör fikaordningen och därför får Artur hållas. Och hålls gör han; bredbent sitter han där och mumsar wienerbröd och håller låda om vilken fin liten hora hon var, tjejen han träffade i helgen.
Naturligtvis utgår alla ifrån att han dessutom ljuger. Artur är inte bara rejält fet, han är också ful och motbjudande och klär sig i tajta, tvättblekta kläder som gör saken ännu värre. Han är tunnhårig och har gula tänder, ögon som ständigt är rödkantade och riktiga korvfingrar. Det enda man inte kan säga om Artur är att han stinker, för det gör han inte. Han tvättar sig ofta. Det är bara om man står riktigt nära honom som näsan kan fånga upp en söt underdoft, en liten aning om något ruttet, en rötmånadsdoft som kommer från någon obekant del av Arturs kropp.
Detta är inget som stör hans arbetskamrater eftersom alla sorgfälligt undviker att stå särskilt nära Artur.
Men som han ser ut är det självklart ingen som tror på hans historier, att han varenda helg skulle gå ut och ragga tiopoängare som kastar sig in i erotiska äventyr med honom. Det är klart att han hittar på.
Kanske är det därför ingen kommenterar ens när han går på som värst om analsex och stryplekar.
Kanske är det rentav någon som tänker att det är fint av gruppen att tolerera stackars hopplösa Artur. Han kan ju inte ha det för lätt, som han ser ut. Och så otrevlig som han är. Han har inga vänner, åtminstone inte på jobbet.
Artur ser inte på saken på samma sätt. Han älskar sitt jobb och sina kamrater. Här kan han vara sig själv, här håller alla med honom. Inget tjafs om feminism och jämlikhet här inte, på den här arbetsplatsen vet alla hur kvinnorna egentligen är och vad de vill ha.
Han är van att bli avvisad, slamporna ränner efter de rika killarna förstås, de med dyr bil och fina kostymer. Det gör honom ingenting. Ibland lyckas han få tag i en kvinna ändå, någon som inte kan försvara sig, som är för full eller för ensam och svag eller bara för rädd.
Det sköna är att han bara behöver frisera sina historier lite, lite grann på jobbet. Han delar upp dem så de räcker lite längre, så att han har något nytt att berätta varje måndag. Och så plockar han bort lite småsaker så att det inte låter olagligt. Fast egentligen tror han att de flesta på jobbet vet. Vet precis vad han gör. I hemlighet håller de med honom om att det är rätt, annars skulle de inte sitta där och njuta av hans historier.
Alla andra skruvar på sig, kvinnorna värst. Ingen säger något, ingen vill vara den som stör fikaordningen och därför får Artur hållas. Och hålls gör han; bredbent sitter han där och mumsar wienerbröd och håller låda om vilken fin liten hora hon var, tjejen han träffade i helgen.
Naturligtvis utgår alla ifrån att han dessutom ljuger. Artur är inte bara rejält fet, han är också ful och motbjudande och klär sig i tajta, tvättblekta kläder som gör saken ännu värre. Han är tunnhårig och har gula tänder, ögon som ständigt är rödkantade och riktiga korvfingrar. Det enda man inte kan säga om Artur är att han stinker, för det gör han inte. Han tvättar sig ofta. Det är bara om man står riktigt nära honom som näsan kan fånga upp en söt underdoft, en liten aning om något ruttet, en rötmånadsdoft som kommer från någon obekant del av Arturs kropp.
Detta är inget som stör hans arbetskamrater eftersom alla sorgfälligt undviker att stå särskilt nära Artur.
Men som han ser ut är det självklart ingen som tror på hans historier, att han varenda helg skulle gå ut och ragga tiopoängare som kastar sig in i erotiska äventyr med honom. Det är klart att han hittar på.
Kanske är det därför ingen kommenterar ens när han går på som värst om analsex och stryplekar.
Kanske är det rentav någon som tänker att det är fint av gruppen att tolerera stackars hopplösa Artur. Han kan ju inte ha det för lätt, som han ser ut. Och så otrevlig som han är. Han har inga vänner, åtminstone inte på jobbet.
Artur ser inte på saken på samma sätt. Han älskar sitt jobb och sina kamrater. Här kan han vara sig själv, här håller alla med honom. Inget tjafs om feminism och jämlikhet här inte, på den här arbetsplatsen vet alla hur kvinnorna egentligen är och vad de vill ha.
Han är van att bli avvisad, slamporna ränner efter de rika killarna förstås, de med dyr bil och fina kostymer. Det gör honom ingenting. Ibland lyckas han få tag i en kvinna ändå, någon som inte kan försvara sig, som är för full eller för ensam och svag eller bara för rädd.
Det sköna är att han bara behöver frisera sina historier lite, lite grann på jobbet. Han delar upp dem så de räcker lite längre, så att han har något nytt att berätta varje måndag. Och så plockar han bort lite småsaker så att det inte låter olagligt. Fast egentligen tror han att de flesta på jobbet vet. Vet precis vad han gör. I hemlighet håller de med honom om att det är rätt, annars skulle de inte sitta där och njuta av hans historier.
lördag 3 juli 2010
Tema: Ett rekord
Tolv tusen niohundrasextiofem jultomtar.
Samtidigt.
Det måste ha funnits gott om lyckliga lösskäggsförsäljare i grannskapet.
Samtidigt.
Det måste ha funnits gott om lyckliga lösskäggsförsäljare i grannskapet.
Tema: Oväsen
Man måste akta. Får inte skrika. Inte tjoa.
Mamman har huvudvärk och måste sova. Då måste leken vara alldeles tyst.
Först är barnet noga men sedan hittar Anna som bor på hörnet på en plommonlek: Man tar ett gult plommon och springer i cirklar på den stora mattan i vardagsrummet och så måste man räkna högt till tolv innan man får äta plommonet och ta ett nytt. Flest kärnor vinner.
Det är roligt så det kittlar i magen, hakan blir klibbig av söt plommonsaft, händerna kletar, ena handen är full av kärnor och barnet räknar dessutom bättre än Anna trots att Anna är ett helt år äldre.
”… tio, elva, TOLV” skriker barnet i vild förtjusning och proppar in ännu ett plommon i munnen.
Då står mamman där. Rufsig i håret och med munnen i ett smalt streck. Det är vitt runt munnen, det betyder att mamman är riktigt arg.
”Får jag tala med dig lite, Ellen” säger mamman med en röst som är lite ostadig, det hörs att hon anstränger sig för att inte bli vass och otrevlig. Barnet vet, mamman vill vara gullig så länge Anna hör. Alla älskar barnets mamma. ”Du har världens bästa mamma” säger hennes vänner hela tiden.
Inne i barnet kämpar glädjen lite till, det spritter fortfarande i magen när barnet går ut i köket med mamman.
Mamman tar ett hårt tag om barnets arm, böjer sig ner och stirrar barnet rakt i ögonen.
”Vet du hur det låter när du skriker sådär”, väser hon. ”Som om du är en idiot. Du blir dum och barnslig när Anna är här. Springer runt som en liten barnrumpa, du är sex år Ellen och ingen bebis. Jag är riktigt besviken på dig.”
Barnet slocknar inuti. Där glädjen bodde finns det nu bara en klump slarvigt tuggat plommonmos och det smakar äckligt i munnen, nästan som om hon måste kräkas.
Mamman tar ny sats, hon är inte klar än.
”Ibland undrar jag om det inte är något fel på dig. Du vet ju att jag har huvudvärk, varför bryr du dig inte om andra människor? Har du inget hjärta i kroppen? Hur kan jag ha fått en så hänsynslös dotter!”
Mamman har huvudvärk och måste sova. Då måste leken vara alldeles tyst.
Först är barnet noga men sedan hittar Anna som bor på hörnet på en plommonlek: Man tar ett gult plommon och springer i cirklar på den stora mattan i vardagsrummet och så måste man räkna högt till tolv innan man får äta plommonet och ta ett nytt. Flest kärnor vinner.
Det är roligt så det kittlar i magen, hakan blir klibbig av söt plommonsaft, händerna kletar, ena handen är full av kärnor och barnet räknar dessutom bättre än Anna trots att Anna är ett helt år äldre.
”… tio, elva, TOLV” skriker barnet i vild förtjusning och proppar in ännu ett plommon i munnen.
Då står mamman där. Rufsig i håret och med munnen i ett smalt streck. Det är vitt runt munnen, det betyder att mamman är riktigt arg.
”Får jag tala med dig lite, Ellen” säger mamman med en röst som är lite ostadig, det hörs att hon anstränger sig för att inte bli vass och otrevlig. Barnet vet, mamman vill vara gullig så länge Anna hör. Alla älskar barnets mamma. ”Du har världens bästa mamma” säger hennes vänner hela tiden.
Inne i barnet kämpar glädjen lite till, det spritter fortfarande i magen när barnet går ut i köket med mamman.
Mamman tar ett hårt tag om barnets arm, böjer sig ner och stirrar barnet rakt i ögonen.
”Vet du hur det låter när du skriker sådär”, väser hon. ”Som om du är en idiot. Du blir dum och barnslig när Anna är här. Springer runt som en liten barnrumpa, du är sex år Ellen och ingen bebis. Jag är riktigt besviken på dig.”
Barnet slocknar inuti. Där glädjen bodde finns det nu bara en klump slarvigt tuggat plommonmos och det smakar äckligt i munnen, nästan som om hon måste kräkas.
Mamman tar ny sats, hon är inte klar än.
”Ibland undrar jag om det inte är något fel på dig. Du vet ju att jag har huvudvärk, varför bryr du dig inte om andra människor? Har du inget hjärta i kroppen? Hur kan jag ha fått en så hänsynslös dotter!”
fredag 2 juli 2010
Reflektion
Ingen puff idag. Kanske lika bra det för min del.
För det första har jag varit i farten hela dagen och därför värker min högra arm igen.
För det andra hände mig en kliché igår: En nyhet slog ner som en bomb.
Nyheten: Jag är med barn.
Jag är 41 år gammal, ammar fortfarande min lille plutt, och har haft en närapå sexbefriad månad på grund av knepiga arbetstider och lite annat krångel. Men det hindrade inte naturens gång, uppenbarligen.
Så jag är egentligen för glad för att skriva.
För det första har jag varit i farten hela dagen och därför värker min högra arm igen.
För det andra hände mig en kliché igår: En nyhet slog ner som en bomb.
Nyheten: Jag är med barn.
Jag är 41 år gammal, ammar fortfarande min lille plutt, och har haft en närapå sexbefriad månad på grund av knepiga arbetstider och lite annat krångel. Men det hindrade inte naturens gång, uppenbarligen.
Så jag är egentligen för glad för att skriva.
torsdag 1 juli 2010
Tema: Att famla
Allen reste sig ur stolen för att fylla på sin kopp med mera naffe. Han såg att det blinkade på kontrollpanel två; det betydde anrop.
Han traskade över till panelen och satte på högtalaren.
”DX3 Petunia, det här är kontrollen på station Gibnes FN. Ni har lämnat er anloppskurs. Jag upprepar, ni har lämnat er anloppskurs. Svara.”
”Gibnes FN, det här är DX3 Petunia, vadå lämnat vår anloppskurs? Vi följer koordinaterna ni skickade över.”
”Negativt, ni har slutat justera och befinner er på kollisionskurs med oss.”
Vad i helvete?
Allen slog upp den egna kursen på närmaste skärm. Det var sant. Hur var det möjligt? Han sökte efter en rapport från autopiloten men det enda han fick upp var en liten skylt med ”ur funktion”.
Ur funktion?
Paniken närmade sig.
”DX3 Petunia, det här är Gibnes FN, kan n i åtgärda kursen? Svara.”
Vänta, vänta, vänta … Allen försökte samla tankarna. Gå över till manuell styrning? Han kunde inte be skeppsdatorn docka, den skulle bara skicka uppgiften vidare till ”rätt” autopilot och den var ju sönder. Skitsystem.
Han kunde förstås försöka laga autopiloten. Hur sannolikt var det att det skulle gå att göra fort nog när han inte ens visste vad felet var?
Han måste välja. Han valde manuell styrning.
”Vi går över till manuellt”, sade han högt, satte sig ner i pilotens stol och slog av autostyrningen.
Omedelbart dök det upp en liten ruta på skärmen.
”Driftstörning. Driftstörning åtgärdas.”
Ett lågt susande hördes när fläktsystemet stängdes av och en sekund senare försvann belysningen, utom det svaga ljuset från skärmar och instrument.
Det började gå upp för Allen att han mycket väl kunde dö här.
Han traskade över till panelen och satte på högtalaren.
”DX3 Petunia, det här är kontrollen på station Gibnes FN. Ni har lämnat er anloppskurs. Jag upprepar, ni har lämnat er anloppskurs. Svara.”
”Gibnes FN, det här är DX3 Petunia, vadå lämnat vår anloppskurs? Vi följer koordinaterna ni skickade över.”
”Negativt, ni har slutat justera och befinner er på kollisionskurs med oss.”
Vad i helvete?
Allen slog upp den egna kursen på närmaste skärm. Det var sant. Hur var det möjligt? Han sökte efter en rapport från autopiloten men det enda han fick upp var en liten skylt med ”ur funktion”.
Ur funktion?
Paniken närmade sig.
”DX3 Petunia, det här är Gibnes FN, kan n i åtgärda kursen? Svara.”
Vänta, vänta, vänta … Allen försökte samla tankarna. Gå över till manuell styrning? Han kunde inte be skeppsdatorn docka, den skulle bara skicka uppgiften vidare till ”rätt” autopilot och den var ju sönder. Skitsystem.
Han kunde förstås försöka laga autopiloten. Hur sannolikt var det att det skulle gå att göra fort nog när han inte ens visste vad felet var?
Han måste välja. Han valde manuell styrning.
”Vi går över till manuellt”, sade han högt, satte sig ner i pilotens stol och slog av autostyrningen.
Omedelbart dök det upp en liten ruta på skärmen.
”Driftstörning. Driftstörning åtgärdas.”
Ett lågt susande hördes när fläktsystemet stängdes av och en sekund senare försvann belysningen, utom det svaga ljuset från skärmar och instrument.
Det började gå upp för Allen att han mycket väl kunde dö här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)