Tema: Dekaler

Kerstin sträckte på sig. Klockan var redan halv elva, hon var fortfarande i morgonrock och inte en rad hade hon skrivit.

Så här långsam var hon alltid dagen efter en middag med Stefan. Det tog henne en lång natts sömn att skaka av sig honom. Fick han sova över var hela nästa dag förödd. Så länge hans doft, hans skratt, hans varma hud följde henne kunde hon inte skriva om något annat och därför blev det inget skrivet alls.

Det var också därför deras relation stannade på den här nivån. Kanske älskade hon honom, men hon var inte beredd att släppa in honom i sitt innersta mer än korta stunder. Hennes liv var för ömtåligt, det kunde lätt gå i bitar. Särskilt skrivandet var känsligt.

Hon ville inte prata om framtiden med honom. Det fick förbli som det var. Stefan verkade också nöjd med arrangemanget och Kerstin tänkte ofta att det var tur att män var som de var, nöjda med det oföränderliga, ovilliga att utveckla saker vidare.

Kerstin drog undan den ljusblårandiga bomullsgardinen från arbetsrummets fönster. Vädret, mulet, det hade regnat, löven i björken var mörka av vätan. Det luktade gott därute nu. En promenad skulle kanske få henne att komma igång.

Någonting störde henne. Visst såg väl allt ut som vanligt därute, grusvägen förbi hennes hus låg lugn och öde, tomten var grön, de lila syrenerna blommade ännu, de vita däremot var nästan helt utblommade. Skottkärran stod borta vid glasäppelträdet, där hon hade lämnat den. Hennes bil stod på den grusade uppfarten … men? Vad hade hänt med hennes dekal? ”Min andra bil är en miljöbil” skulle det stå och det kanske det gjorde nu också, men här uppifrån kunde hon se att dekalen nu var rosa. Den skulle vara vit.

Sabla grannungar. Satt det en SD-dekal på hennes bil nu så skulle hon banne mig polisanmäla dem för skadegörelse.

Kerstin skyndade ner, brydde sig inte om att byta på fötterna, hasade ut på tomten i sina hundvalpstofflor. Kylig efterregnsluft slog emot henne.

Nog var den rosa alltid.

”VILL DU GIFTA DIG MED MIG?”