Ren-Hotep satt på sin favoritbänk med en bägare honungsvin. Vinet var lent och sött, från hans eget gods i deltat. Kvällen var behagligt ljummen, trädgården doftade härligt av nattblommande pioner och Ren-Hotep njöt av lugnet och stillheten. Det hade varit en lång och besvärlig dag.
När vinbägaren var tom skulle Meket stå där med en liten mugg varm åsnemjölk. Sedan skulle de gå till sängs.
Många hade nog ersatt Meket med en yngre slavinna men vad spelade det för roll om hon var lite rynkig? Hennes händer visste precis hur de skulle massera hans rygg efter en lång dag. De kände varje skrymsle, varje ärr på hans kropp.
Gemensamma år skapar ett unikt band mellan människor. Ren-Hotep var smärtsamt medveten om detta. Gamla vänner hade dött eller flyttat, hans bröder hade båda stupat i det stora slaget om Kaddush.
Men Meket, hon fanns kvar.
en miljö och ett persongalleri du satt ihop väldigt fint.
SvaraRaderaJätteintressant. Exotiskt som jag sa igår.
SvaraRaderaFast Ren-Hotep ska nog vara medveten om att Meket aldrig kommer att se på honom som en vän, tror jag iaf :-).
Håller med Marmoria. Du har verkligen skrivit något unikt
SvaraRaderaGillade texten "Hennes händer visste precis hur de skulle massera hans rygg efter en lång dag. De kände varje skrymsle, varje ärr på hans kropp."
SvaraRaderaJa intressant ska läsa gårdagens.
SvaraRaderaBra miljö och fint beskrivet. Men ändå herre och betjänt
En historia i helt annan tid och på annan plats. Häftigt. Vilka namn, bara det:). Ser framemot mer läsning här.
SvaraRaderaTack för kommentaren! Fick inte någon rätsida på tankarna, vardagen tog över som den ju gör alltsomoftast ;) så det blev aldrig någon längre text senare. Fler dagar kommer :)
Verkligen intressant och unik historia.
SvaraRaderaSom du berättar väl!