Tema: Något tjejigt.

De satt på var sin sida om frukostbordet, han muttrade i sin tidning och avbröt sig bara för att irriterat skrapa ut det sista ur marmeladburken.

Hon var som vanligt olycklig och i full färd med att dölja det så gott det gick med små uppmuntrande repliker och nonsenskommentarer som han inte märkte eller fnös åt.

Möjligen var hon lite extra olycklig just denna morgon, eftersom det var hennes födelsedag. Han hade inte gratulerat eller på något vis markerat att han brydde sig om att det var hennes dag.

Han slängde i sig sista klunken apelsinjuice.

”Nu sticker jag.”

Hon rantade efter honom ut i hallen, som vanligt. Ställde upp sig för en puss i dörren, en kärleksvana som de av något skäl hållit fast vid.

”Älskling”, sa hon.

Han gav henne en irriterad blick, blicken hos en man som är på väg till ett viktigt jobb när han blir bromsad av ett tjafsigt fruntimmer.

”Ska … ska vi göra något i kväll?” Hon hörde själv hur vek och osäker hon lät.

”Nej, det tycker jag inte. Hej”, sa han och försvann.

Kvar stod hon, tillintetgjord. Det hade varit bättre att inte fråga, nu var hon alldeles grå på insidan. Han hade totalt glömt bort hennes födelsedag.

Om hon sa något om det till honom skulle han känna sig anklagad. Han skulle bli arg. De skulle gräla. Det orkade hon inte.Hon skulle inget säga. Men förr eller senare skulle han väl undra vart hennes födelsedag hade blivit av?

Hon … kunde flytta födelsedagen. Hade hon vetat att han skulle glömma så hade hon diskret påpekat något för flera dagar sedan. Det kanske inte var för sent? Hon kunde ju lika gärna fylla år den femtonde som den trettonde.

När han kom hem skulle hon försynt påpeka att hon fyllde år om två dagar.

Dagen förflöt. Inget vikariat idag så hon hade inget annat att göra än att gå hemma.

Posten rasslade till vid elvatiden. Två räkningar, lite reklam, ett grattiskort från en gammal vän. Handgjort, med massor av glitter och ett litet kollage med festbilder av henne själv. Hon fick gråten i halsen, oklart om det var omtanken som gjorde det eller om det var svårt att se sig själv ung och glad med partymössor och paraplydrinkar. Hur kunde det vara så få år mellan henne och flickan på bilderna?

Hon gömde kortet längst ner i sitt sängbord. Han fick ju inte se det nu, hon skulle smussla in det i posten på torsdag så att det såg ut som om det kom på hennes födelsedag. Den femtonde. Hennes nya födelsedag.

Han kom hem från jobbet vid halv sju, som vanligt, med en kasse från Systemet i handen, som vanligt, med två billiga flaskor rödvin i, som vanligt. Hon väntade honom i hallen, som vanligt, och han stegade rakt förbi henne, som vanligt.

”Det blir kyckling”, sa hon.

Han muttrade något till svar och försvann in på toaletten.

Nu gällde att smuggla in den nya födelsedagen i konversationen. Hon försökte över kycklingen och hoppades innerligt att det inte syntes hur nervös hon var.

”Måste du jobba sent på torsdag? Jag tänkte att vi kunde äta något extra gott kanske eftersom jag fyller år.”

”Fyller du år redan?”

”På torsdag”, sa hon med all tänkbar övertygelse.

”Jag hörde det” sa han irriterat. ”Försöker väl komma hem lite tidigare på torsdag då.”

Hon blev varm inuti. Problemet var löst och han brydde sig nog lite i alla fall eftersom han tänkte gå tidigare från jobbet på torsdagen. Han var bara glömsk. Hon älskade honom, inte gjorde det något att han var lite tankspridd.

Hon nynnade nästan över disken.

Telefonen ringde. Han svarade. Sedan stod han plötsligt där med luren i handen, vit i ansiktet och mörk på ögonen. Hon frös till is. Händerna kramade disktrasan så att det värkte i knogarna.

”Det var Mimmi. Hon ville gratta dig på födelsedagen.”