Tema: Något nära

Eftersom den autopilot som skulle sköta dockningen aldrig någonsin hade krånglat satt Allen och kopplade av medan det stora, klumpiga fraktskeppet sakta närmade sig rymdstationens dockport.

Hela proceduren brukade ta ungefär en timme. Ibland två. För det första gick alltsammans i maskfart, för det andra skulle stationen ge klartecken både innan anlopp och innan dockning och det kunde ta en stund.

Därför var det här något så sällsynt som en äkta paus. Allen hade försett sig med en rejäl kopp naffe (”Nästan kaffe!”) och en sporttidning som han bara hade läst något halvdussin gånger redan.
Han pillade fast koppen mellan två gråa hållare som egentligen var till för holoskivor, önskade att det hade gått att skjuta tillbaka stolen som naturligtvis satt fast i golvet, och slog upp tidningen tvärs över instrumentbrädan.

Ett par minuter senare var han djupt försjunken i en prestandajämförelse mellan två airbikes.
Under hans tidning hade en diskret liten knapp börjat blinka. Hade den blinkat rött istället för att blinka i en blygsam skär nyans så kanske det hade synts genom tidningen. Men nu gjorde det inte det.

Hade Allen sett den blinkande knappen så är det troligt att han hade insett att autopiloten inte längre fungerade.
Hade det funnits en kapten på skeppet kanske denne hade märkt att skeppet plötsligt slutat korrigera sin kurs och nu var på väg in i rymdstationens vägg, långsamt men obönhörligt.

Fraktbolaget gjorde en rejäl besparing sista varvet när de kapade bort hela personalen utom Allen. Trots allt var ju allting datorstyrt och automatiskt nu för tiden.