Tema: En stofil.

Ren-Hotep satte sig ner på sin sida av skrivbordet, noga med att se lugn och auktoritär ut eftersom han var rädd att den unga hettitiskan skulle få ett utbrott. Efter att ha talat med hennes far och fått noga förklarat för sig hur oerhört känslig flickan var så kändes det inte särskilt muntert att behöva komma med uppskakande nyheter.

Bäst att vara så saklig som möjligt. Ren-Hotep var inte van vid känsliga människor, sig veterligen kände han inga sådana. Att vara återhållsam och disciplinerad brukade dock ge god utdelning i andra sammanhang.

Därför förklarade han i bestämda ordalag att hennes far ambassadören inte velat ta med henne till Thebe i det skick hon var nu. Inte heller var det möjligt för honom att vänta med att resa tills hon kände sig bättre. Statens affärer kunde inte vänta så länge. Alltså skulle Maiziqqa stanna här på godset tills hennes far fann det lämpligt att skicka efter henne.

Han väntade spänt för att se hur hon tog det och hoppades innerligt att det inte skulle bli tal om några tårar eller, ännu värre, gälla skrik.

Först såg Maiziqqa lamslagen ut. Sedan bet hon sig i underläppen som hade börjat darra en aning.

”Har far … redan åkt?”

”Ja.”

Hon blinkade häftigt några gånger. Ren-Hotep kände att det var på sin plats att lägga till:

”Du är naturligtvis fullständigt trygg här. Min husläkare kommer att undersöka dig. Jag har sagt honom att han måste försöka hitta en kur som gör dig lugnare. Jag vet att han har någon rot som han ger de oroliga hästarna, kanske den kan hjälpa dig också.”

”En kur?” Hennes målade ögonbryn höjdes i en elegant frågande båge.

”Nu när du är i mina händer är det naturligtvis viktigt för mig att du mår bra” sa Ren-Hotep, och lade i tankarna till och att du inte stör friden i mitt hem.

”Men jag behöver ingen kur. Jag mår bra, jag blev bara lite skrämd av den där ormen. Far gjorde en för stor sak av det hela, jag är alldeles frisk och behöver ingen läkare …”

Han tystade henne med en handgest.

”Så, så. Din far och min läkare vet nog bäst, unga dam. Lite vila på avskiljda kvarter och en vettig medicinsk behandling och du ska se att du blir bättre. Vi har väldigt skickliga läkare här i Shem.”

När hon öppnade munnen för att protestera sa han med större skärpa:

”Det här är ingen förhandling. Du är mitt ansvar nu. Har du tänkt uppföra dig, eller måste jag låta vakten eskortera dig till dina nya rum?”

”Jag ska inte hitta på någonting”, sa hon blekt.

”Bra." Ren-Hotep tyckte nästan lite synd om henne, hon var så uppenbart ovan vid vettig uppfostran och hon var ju praktiskt taget vuxen. Försedd med klena nerver dessutom! Flickan skulle fara väl av att hamna i händerna på en riktig läkare och inte en barbarläkare från Hattusa. Det skulle säkert bli bra alltsammans. Dessutom skulle han slippa se mer av henne på en stund och det passade honom utmärkt. Livet kunde därmed återgå till de rutiner som han var så förtjust i, och detta trots den objudna gästen. Allt löste sig till det bästa.