Tema: Att förvalta

Ambassadör Isamu gjorde livet svårt för sina två påkläderskor. Han stod inte still, vägde på fötterna, drog i sitt skägg. De var dessutom ovana vid hans kläder. Ambassadören bar ljusa benkläder av bomull, sådana att man måste sticka en fot i varje ben som på det viset helt täcktes av tyg. Sådana hade de shemitiska påkläderskorna aldrig sett förr. Märkvärdigheterna fortsatte; ett par pärlbesatta skor med spetsig tå och en sandgul, knälång tunika med guldbroderier. Tunikan hade en lång ärm på vänster sida men var ärmlös på högersidan. Över tunikan ett brett, vävt bälte med pärlbroderier i samma färger och mönster som de på skorna. Två tjocka guldarmband på den nakna armen. Ingen peruk, istället en röd hatt som såg ut som en överdimensionerad kon av doftsmöret som shemiterna brukade lägga på sina huvuden.

Allt detta gjorde ett besynnerligt intryck, men om det var ambassadören helt omedveten. Han tyckte tvärtom att shemiterna var ett underligt folk som skrytsamt pyntade sina rum med guld, ädelstenar och färggranna mosaiker men klädde sig i färglösa linnekläder. Såvitt han kunde se hade de inte ens något mode.

Att han inte stod still berodde på hans stora irritation. Vid det här laget borde hans dotter ha charmat eller till och med förfört Överdomaren. Ja, vid det här laget borde Isamu ha haft ett privat samtal med Överdomaren, fått en lagom muta och nått en bekväm överenskommelse. Sedan skulle han ha lämnat kvar Maiziqqa och själv fortsatt mot Thebe.

Istället verkade Ren-Hotep inte ens svalt intresserad och dessutom hade Maiziqqa ställt till med en mindre skandal, rusat ut naken från sitt rum mitt i natten och skämt ut dem båda två.

Nu skulle Isamu bli försenad till Thebe. Det kunde inte hjälpas. Han måste stanna där han var och se till att planen gick i lås. Han kokade inombords. Maiziqqa var vacker och sensuell, de shemitiska kvinnorna var gapiga och ohyfsade, alltså borde Överdomaren redan ha nappat. Så gammal var ju ändå inte karln, naturligtvis ville han ha en sällsynt, exotisk skönhet när denna serverades på silverfat.

Att överge planen var inte att tänka på. Hans kung ville ha en spion placerad i Överdomarens hushåll, och det kungen ville ha det skulle kungen också få. Isamu var en ambitiös man och såg stora möjligheter i detta. Inte ens att lämna dottern i främmande land var en för stor uppoffring när det gällde att förvalta ett kungligt förtroende.

Han rättade irriterad till sitt bälte som de hopplösa slavarna satt alldeles för lågt. Det var dags att gå till frukostbordet.