Tema: Bönhörd

Maiziqqa var uttråkad. Av någon obegriplig anledning hade fadern bestämt att de skulle stanna ytterligare en dag. Tydligen var det viktigt att charma Överdomaren för fadern hade bryskt sagt åt henne att göra sitt bästa och göra det bättre den här gången.

Hon visste att det var meningslöst. Hela hennes charmrepertoar vid den första middagen hade resulterat i absolut ingenting. Inte ens en intresserad blick. Dessutom hade deras värd ursäktat sig efter frukosten och nu syntes han inte till. Ganska hopplöst att ställa sig in hos någon som man inte ens får tag i.

De kunde lika gärna ha åkt härifrån. Kanske Thebe var lite mer civiliserat, lite mer likt hemma. Kanske skulle det gå att få tag i en anständig säng åtminstone.

Nu hade dock Maiziqqa en dag att spendera och ingenting att göra. Hon strosade runt på måfå ett slag. I trädgården spelades det något slags spel som verkade gå ut på att rulla små klot på marken. Det såg inte särskilt spännande ut och det var för hett utomhus för hennes smak.

I ett avskiljt hörn hittade hon ett litet husaltare. Sådana var det gott om hemma också men här hos shemiterna stod de överallt. Maiziqqa kände inte till deras gudar särskilt väl, utom de allra mäktigaste som Ra och Osiris.

Det lilla altaret var av mörkt trä och precis så högt att den som stod på knä inför det skulle vara ansikte mot ansikte med gudabilden. Den lilla gudinnan var förgylld och satt stelt på sin träpall. Hon hade en krona på huvudet och höll i en kort stav som låg tvärs över hennes lår.

Det var mörkt i hörnet. Maiziqqa hämtade en oljelampa för att kunna ta en närmare titt. Hennes nyfikenhet var väckt och hon hade ju ingenting annat för sig.

Försedd med ljus slog hon sig ner på knä framför gudinnan.

Inget namn på altaret. Inga skrivtecken någonstans.

Framför gudinnans fötter var altaret lätt skålat, antagligen för att man skulle kunna lägga offer där. Maiziqqa kände försiktigt efter med fingrarna. Träet var lent och nött just där och hennes fingertoppar hittade damm och lite sand. Inget annat. Det måste ha varit ett bra tag sedan någon offrade här.

Maiziqqa sträckte sig lite framåt för att se gudinnan bättre. Det var en utsökt liten staty. På nära håll syntes detaljrikedomen, vecken i hennes kläder, staven som nog var en papyrusstjälk vid närmare titt, det lilla ansiktet med sina oseende guldögon och en leende som bara var en antydan på de smala läpparna.

På ren impuls tog Maiziqqa av sig det tunna guldarmband som hon bar runt högra handleden och la det i skålen framför gudinnan. Det kanske var helt fel. Det var till och med förmodligen helt fel gåva. Med tanke på var husaltaret stod var den här gudinnan knappast en som finare människor tillbedde, och skålen var antagligen till för frukt, bröd, kanske lerpärlor.

Men det kändes rätt.

Förlåt, okända gudinna, tänkte Maiziqqa, för att jag inte ens vet vem du är. Min far vill absolut att jag ska fånga Ren-Hoteps intresse, varför vet jag inte och det gör mig orolig. Jag är rädd att far kanske funderar på att gifta bort mig till det här otäcka landet … förlåt. Ditt land är väldigt fint, men jag vill inte bo här. Jag hör inte hemma här, jag hör hemma i mitt eget land med sina olivlundar och karga berg. Snälla gudinna, bli inte vred på mig, men kan du se till att far inte gifter bort mig med en shemit? Och att jag kan få den där tråkiga gamla domaren att åtminstone prata med mig så att inte far tycker att jag är oduglig.

Hon satt kvar på knä och såg på gudinnan. Det var något med det där antydda leendet som fascinerade Maiziqqa. Gudinnorna hemma avbildades utan någon min alls, med döda ansikten utan uttryck.

Det hördes steg. Maiziqqa vred på huvudet. Där i korridoren kom en äldre shemit hastigt gående. Han bar smycken och hade en träbit fastsatt i sitt bälte, antagligen något slags ämbetstecken men det sade inte Maiziqqa någonting.

”Där är du ju”, sa han. Han talade nesili med hemsk accent men det gick i alla fall att förstå vad han sa.

”Kom, flicka. Min herre måste tala med dig. Han väntar.”

Maiziqqa tappade hakan. Aldrig förr hade hon blivit bönhörd så fort. Hon tittade på gudinnan med nyfunnen respekt och tog sig på fötter.

Jag kommer tillbaka, lovade hon gudinnan. Och tack!