Tröjor, halsdukar, vantar, tossor, mössor, benvärmare, filtar, överkast, kuddöverdrag.
I åratal har hela släkten fått mjuka paket. Vuxna har tackat av artighet och ibland av glädje. Det har varit fina kläder för det mesta. Barnen har varit mera otacksamma, mjuka paket är ändå mjuka paket och vad bryr sig en sexåring om en halsduk. ”Den är stickig!” har varit den vanligaste kommentaren.
Utom från lille Bengt. ”Jag ville ha godis” har varit hans stående klagomål.
Kilovis med stickat har hon presterat, Britt-Marie. Säkert hundratals kilon, släkten är stor och åren har gått.
Nu vill inte händerna mer. Det gick bra ännu när fingrarna kroknade av reumatismen, visst värkte händerna ibland men hon stickade på ändå. I köksvrån, i soffan framför teven, i mysfåtöljen om kvällen. Men nu måste hon äta kortison menar doktorn och fingrarna har svullnat. De greppar dåligt runt stickorna, virknålar går inte heller.
Lamslagen sitter Britt-Marie med en filt över sina gamla knän. En köpefilt som hennes dotter har gett till henne.
Sorglustigt. Känner igen från kvinnor i min egen släkt. Jag får en liten klump i bröstet.
SvaraRaderaLille Bengt är kul - åtminstone på håll..
SvaraRaderaJulstämning till midsommar.
Avigt så det förslår.
Sorgligt så det förslår.
Håller med Ethel. Det är sorgligt när kroppen säger ifrån på det viset.
SvaraRaderaSorgligt. Och alla dessa ar av vark.
SvaraRaderaAlla dessa halsdukar och tossor som ingen nånsin ville ha. Inte jag heller. Blir starkt berörd.
SvaraRadera