Tema: Något skirt

”Titta Lata”, sa han, ”jag har fixat bröd från ditt hemland. Fick syn på det inne på Coop och tänkte direkt att det kan vi ju äta till frukost.”

Han svänger runt med två plastpåsar som det står naanbröd på. Lata blir förtjust, Mattias är verkligen omtänksam. Det är när han gör sådana saker som hon vet säkert att han är rätt val fastän hennes föräldrar och tant Asha kommer att ta vansinnigt illa vid sig. För dem är Mattias fel på alla upptänkliga sätt, att han är svensk och inte indier, sekulariserad kristen (antar hon, hon har inte frågat) och inte hindu, det är bara början.

Det spelar ingen roll, intalar hon sig. Mattias är hennes hjärtas val och hon är en fri, modern kvinna som bestämmer själv.

Han slänger ner naan-påsarna på köksbänken. Det är ett väldigt kompakt kök, egentligen mer en vrå med en bardisk som skiljer köket från vardagsrummet. Det är vid den bardisken som Lata nu sitter och därifrån kan hon tydligt se att köksbänken är smulig. Det får henne att rysa till, hon är inte uppfostrad att tåla ett smutsigt kök.

Mattias skär lite yvigt upp brödpåsarna med en kökskniv, fiskar ut brödet, läser på påsarna. ”Ahaa” säger han, slänger deras naan på en tallrik och hystar in den i mikrovågsugnen. Häller upp hett vatten i två koppar, slänger i tepåsar (påste; hennes mamma skulle hellre dö än servera påste), väntar på pipet från mikron, rycker ut tallriken.

”Gott det luktar” säger han och andas in ordentligt. Lata kan inte känna någon doft av nybakat alls men nickar lydigt. Det är väl roligt om han tycker om ”hennes” bröd.

Han plockar ut bordsmargarinet ur kylen. ”Det står smält smör på påsen men margarinet smälter väl på brödet, det är ju varmt.”

Han brer frikostigt. ”Vilken tur att jag gillar lite mulliga tjejer, indisk mat är ju rätt fet.”

”Smaklig måltid”, säger han och svänger elegant ner tekopparna och brödtallriken på bardisken. Han har värmt fyra bröd, det kan de ju knappast äta upp, men att dela tallrik är riktigt romantiskt, mittemot varandra, hon på en barstol och han stående på kökssidan.

Brödet ser kladdigt ut snarare än glansigt och han har inte lagt fram servetter. Försiktigt lyfter Lata ett bröd till munnen, hon vill inte spilla fett på kläderna och håller ena handen under för säkerhets skull.

Det luktar konstigt på nära håll. Inte alls som naan brukar, utan fränare. Hon kommer inte på någonting som doften liknar.

Lata tar en tugga. Brödet är svampigt och underligt men det är inte det värsta. Det värsta är fettet. Det smakar förskräckligt, lite som oljan hennes far använder till sina verktyg. Hon får kämpa för att svälja.

”Vad smaskigt”, säger han. ”Indiskt brukar vara lite för starkt för mig annars men det här kan jag vänja mig vid.”

Det kan inte jag, tänker Lata och får tårar i ögonen. Hon älskar Sverige men plötsligt saknar hon så det värker, hon saknar doften av kardemumma och anis, de efterlängtade ropen från halva-försäljaren, den sötsura tamarindjuicen, morgonsången från de små svarthuvade sparvarna som bodde i trädet utanför hennes fönster hela vintern.

Men mest av allt saknar hon desi ghee, det fina, ljuvligt nötsmakande skirade smöret som är det enda vettiga man kan hälla över ett bröd.

Hon blinkar bort de lömska tårarna och tittar på Mattias som äter med god aptit.

Kan hon välja en man som tycker att det går bra med smörjfett på bröd? Hur ska han kunna älska henne om han inte kan älska hennes mat?